Sarai perche ti amo

Sarai perche ti amo

Sarai perche ti amo 

Det finns någonting i luften som inte går att förklara, en ekvation som inte går att lösa. Du vet när någonting är där, du ser det klart och tydligt, du kan känna på det, ta på det. Ändå kan du inte förstå varför eller att det just är där. Man kan kalla det magi, något utöver det vanliga. Men det är där. Jävligt abstrakt.

7 febrauri 2005 Napoli – Reggiana 2-0

Nytt publikrekord i serie C. Över 600 000 euro i intäkter. 8 000 fler åskådare än i den mest välbesökta serie A-matchen (Milan-Lazio). Napoli har på de 12 spelade matcherna på San Paolo en genomsnittlig publik på 37 140 åskådare, genomsnittet i serie A ligger på 22 583 åskådare.

Neapel är inte som de andra städerna i Italien, det märker man nästan direkt om man går in på ett cafe och beställer något att dricka för att insvepa stämningen och för att lyssna på den säregna neapolitanska dialekten. Neapel, vidskeplighetens mecka, där ordet ”scudetto” var strängt förbjudet när man tog emot ”juve” i en seriefinal 2016. Där varje nummer mellan 1 och 99 har betydelse. En svart katt som korsar gatan, ett paraply som öppnas inomhus, olivolja som spills, salt som spills har betydelse och listan kan göras lång och jag vet inte dem allra mest märkliga ritualerna. 

”Jag drömmer om en planet befolkad av neapolitanare” Marcello Mastroianni

Här är Maradona ett helgon, hans storhet går inte att ta miste på. Napoli är också den staden i Italien som representerar revolution och revolt, det ligger i blodet hos befolkningen. En kultur och ett språk som baseras på så många influenser är nästan oförklarligt, invånarna själva säger att man måste leva det livet själv för att förstå det.

Stämningen i staden smittar av sig på klubben och vare sig man vill eller inte dras man in den om man är i staden. När jag var liten höll jag på Roma för att jag gillade deras färger, efter ett tag blev det Internazionale eftersom att Ronaldo spelade där. Jag minns min första resa till Neapel med min kompis Jonathan i Maj 2013, vi hade bokat biljetter i Mars och förlitat oss på att vi kom ihåg avresedatumet utan att dubbelkolla. Såklart fanns vi inte med på planet eftersom att vi skulle ha åkt dagen innan, 2500 kr senare och med nya biljetter var vi på planet. Väl framme hittade vi till Fuorigrotta där både matchbiljetter och tröja inhandlades. Vi skulle se Napoli – Inter. Efter en pizza och några öl hade vi fått ett telefonnummer till en tifosi som skulle visa oss vart vi skulle klättra över ett 5m högt stängsel för att sedan ställa oss uppe på den övre läktaren med dem övriga på Curva B. Festfixare för kvällen blev Edinson ”il matador” Cavani med en ”tripletta” som bäddade för en 3 – 1 seger till Napoli med 50`000 på San Paolo och vi hittade tillbaka till flygplatsen på rätt dag. Kärleken är blind säger vissa och när jag hade låtit allt sjunka in vad jag nyss varit med om så förstod jag det jag med, jag var och är förälskad i Napoli, i exakt vad eller när jag blev det kan jag inte förklara men förälskad, det är jag. 

Jag skulle vilja påstå att den neapolitanska identiteten är som en stor ragù som stått och kokat i århundraden, i den har man slängt ner 1000 madonnor, vidskeplighet, en fotboll, stolthet, förfall, hundratusen hjärtan, San Gennarmando, solen och havet. Smakar man på denna ragù så kanske, bara kanske man förstår hur det smakar att vara neapolitanare.

Latest posts by Emil Karlsson (see all)

Lämna ett svar