Sagan om Daniele De Rossi

Sagan om Daniele De Rossi

Sagan om Daniele De Rossi

“Roma var är innan mig, Roma kommer vara här efter mig, och det enda jag kan göra är att älska Roma  under tiden jag är här.” / Daniele De Rossi

Ett torg i Grado i Italien. 2006. Dagen har varit varm. Nu stillar kvällsbrisen från havet det varma torget och stolarna som står uppställda.

Vi är några tusen som sitter framför en storbild för att se VM i fotboll.

Italien har besegrat Ghana i den första gruppspelsmatchen med 2-0. Nu väntar USA i den andra matchen. Daniel De Rossi sätter en armbåge i ansiktet på McBride.Blodet forsar.

De Rossi blir utvisad. Han stängs av under restens av VM.

OM Italien, mot alla odds, alla stjärnor på himlen, mot all logik, får spela VM-final får han spela.

Just där och då kunde hans karriär ha tagit slut. En helvetisk gränd kunde ha skjutit upp där och då. Han kunde ha irrat sig vilse i den där gränden.

Vi återkommer till sommaren 2006.

Daniele är född i Ostia, en brant inflygning från Rom. Man ser kustremsan när man går ner för landning. Hans far var tränare i Romas ungdomslag så han har både sporten, staden och laget i blodet.

De Rossi gjorde sin debut för Roma i en CL-match mot Anderlecht på hösten 2001. Serie A-debuten dröjde dock till 2003.

Det sägs ibland att De Rossi alltid levt i skuggan av Totti. Det är både sant och inte sant. Allt och alla lever i skuggan av Francesco Totti. Men i den skuggan har Daniel byggt en helt egen och unik plats. Han är nu lagets och stadens fanbärare.

Efter matchen mot Sverige, när Italien åkt ut och missat VM för första gången på femtio år, är det Daniele De Rossi som kliver in i den svenska spelarbussen utanför San Siro.

Han gör det för att säga grattis och för att be om ursäkt för en del av de italienska spelarnas beteende under matcherna. Han gör det också för att be om ursäkt för att en del fans på läktaren buat under den svenska nationalsången.

Det blir det sista han gör i det italienska landslaget.

Jag älskar honom som en bror för detta.

Också.

Daniele De Rossi är en blomma på en kärnkraftsäng. Han är helt unik. Just därför slår han ut vackrare än någonsin. Helt själv är han böljande blomhav i rött och gult. Att faktiskt värna andra värden än pengar och nya kickar så skriver han in sig i världshistorien som en utrotningshotad art, en lojal lagspelare som förblir trogen sitt hjärtas klubb också, och kanske just särskilt, när de allra rikaste och bästa sliter i honom.

Den moderna fotbollen är ett horhus. Alla vet det. De flesta älskar det. De flesta ser till att ta snuskigt bra betalt för det de gör. Sedan finns det några få andra som är i detta för andra skäl än pengar.

De Rossi representerar ett värde som helt kommer bort i snacket om att serie A blivit en pissig liga. Det finns skäl att stanna i Italien och därför finns det skäl att se fotbollen som spelas där. De Rossi har insett vad vi fans alltid insett (och ibland tvingats inse), nämligen att klubben, färgerna, laget, staden går före allting.

Vi kan inte värvas. Ingen supporter skulle sälja sin kärlek för pengar.

Ingen jag känner skulle sluta hålla på Roma och börja hålla på City bara de fick mer betalt. Så fungerar inte kärleken. Det som hänt de sista åren är att den kärleken förstörts i omgångar. Allting har handlat om den enskilda spelaren, om pengar, om att försöka vinna segrar på andra sidan, i andra färger, i andra städer.

Det är en lyx vi fans inte har. Vi är fast. Ingen skulle säga oss oss att vi är kidnappade, så som en del säkert säger om De Rossi. Hur kan man vara kidnappad när man är här frivilligt och i kärlek? Ingen tvingar mig att älska Roma, jag gör det ändå.

Äntligen visar en spelare i världsklass att han faktiskt förstår VÅRA villkor. Så här har vi det alltid. Det är inte alltid enkelt att vara förälskad. Men älskar man, vill man. Älskar man har man någonstans insett att man är körd. Man älskar ändå. Kärleken är starkare än allting. Laget var där först. Staden ännu tidigare. Klubben och staden kommer vara där tusen år (minst) sedan jag försvunnit. Jag är här nu och älskar laget med allt jag har.

De Rossi har förstått allt det där. Det är sagolikt stort.

När historiens bok ska skrivas kommer hans namn vara i samma eldskrift som Tottis, Del Pieros, Maldinis, Zanettis.

Det finns värden som aldrig dör. Det finns saker som är värda uppoffring. Att vara lojal mot kärleken och laget i sitt hjärta är ett sådant värde.

Det är De Rossi som visar vägen in i en framtid där kärleken väger tyngre än alla förbannade pengar och där lojaliteten mot fans, klubb och historien inte bara blir floskler i en gammal riddarsaga, utan faktiskt beståndsdelar och byggstenar till ännu en dröm.

Drömmar byggs alltid av kärlek, aldrig av pengar.

Grazie, Daniele. Du gör livet värt att leva.

I en tid av flottig egoism och förbannad profit står du stolt och oerhörd. Ditt namn kommer bäras på guldvingar rakt in i evigheten.

VM 2006 då?

Den 9 juli hävs avstängningen. Samma kväll möter Italien Frankrike och efter en timmes spel byter Marcello Lippi in Daniele De Rossi istället för lagkamraten Totti. Innan himlen över Berlin mörknar den där magiska natten har De Rossi slagit in en av de fem straffarna och gjort Italien till världsmästare.

Så föds en hjärtats fanbärare.

De Rossi är tidlös.

Också han kommer älskas långt efter att han gjort sin sista fotbollsmatch.

Jag älskar honom som en bror.

/ Marcus Birro.

 

Marcus Birro
Följ Marcus
Latest posts by Marcus Birro (see all)

Marcus Birro

Författare och poet med hjärtat i AS Roma.

Lämna ett svar