Parma firar 105 år – här är elvan med största profilerna

Parma firar 105 år – här är elvan med största profilerna

I helgen firade Parma 105 år som fotbollsklubb. Vi firar med en elva av profiler från 105 profiltyngda år. En smått subjektiv lista som baseras på kvalitet, klubbhjärta och profilstatus.

Uppställning: 4-3-3

Gianluigi Buffon (1995–2001, 168 matcher)

Nå, det var inte i Parma han gjorde sitt absolut största avtryck men gör jag misstaget att utelämna Gigi kan jag lika gärna packa ihop och lämna det här kalaset som Calcio Amore är. Den karriär han kom att ha är en av de främsta någonsin i fotbollshistorien. Det var inte utan att man hade en naiv dröm om comeback när han lämnade Juve men Buffon hör hemma på den högsta nivån, oavsett ålder.

Alessandro Lucarelli (2008–2018, 333 matcher)

På grund av att det kryllar av fantastiska mittbackar i den parmesanska fotbollshistorien får Ale ta ett steg ut på kanten i backlinjen. Men varför skulle han inte klara det? Den numera pensionerade mittbacken har välsignats med en underbar bollbehandling och en god defensiv förmåga. Parma välsignades med Alessandro Lucarelli. Given i laget så han gjort flest matcher totalt, varit kapten och spelat med laget i alla fyra toppdivisioner. Ale förtjänar en egen krönika och det har han passande nog fått av mig.

Fabio Cannavaro (1995–2002, 212 matcher)

Precis som i fallet Buffon är det kanske inte Parma-klockan som ringer när man hör Cannavaro, eller så är det kanske det. Det är ändå den klubb han representerat allra längst tid. Men är man på något vis insatt i fotboll bör det ringa en klocka. Världsmästare med Italien och UEFA-cupmästare med Parma, och ganska mycket mer än så.

Lilian Thuram (1996–2001, 163 matcher)

Med 142 landskamper är han den mest meriterade landslagsspelaren i fransk fotbollshistoria och det blev en ganska bra period i Parma också. Det är nästan lite svårt att ta in hur bra Parma var i slutet av 90-talet, jag försöker sprida ut mig men många av spelarna i mitt lag har spelat tillsammans under just de åren. Tragiskt nog för Parmas del gick Thuram, Cannavaro och Buffon alla samma väg – Till Juventus…

Lorenzo Minotti (1987–1996, 280 matcher)

Kanske ett av de minst kända namnen i laget men i Parma är han en profil. På 280 matcher blev det 29 mål från ytterbackspositionen och ska man vara helt ärlig lyckades han inte riktigt göra avtryck i något annat lag än Parma. Men han var med vid den tidiga UEFA-cupvinsten och gjorde faktiskt åtta landskamper för sitt Italien.

Dino Baggio (1994–2000, 174 matcher)

Svär man i kyrkan om man säger ”Tänk om det varit Roberto Baggio”? Ja, kanske lite för Dino (Som inte har något med sin legendariske namne att göra) var även han en fantastisk spelare som gjorde starkt avtryck i Emilia Romagna. Lite kuriosa: Baggio var på väg från Juventus till Parma men tackade själv nej. Istället erbjöd Juve en unge kille vid namn Alessandro Del Piero. Affären var mer eller mindre klar när Baggio ångrade sig och han blev istället Parmas man. Det är inte alltid helt lätt att vara Dino Baggio. Fantastisk som han var för han ändå tankarna till namnen Roberto och legendaren Del Piero, den senare fick sitt genombrott ett år efter den uteblivna övergången.

Július Korostelev (1951–1956, 114 matcher)

Jag försöker dryga ut med äldre spelare för att täcka in så många av de 105 åren som möjligt och varför inte tjeckoslovakiske Korostelev? Det mest anmärkningsvärda är hans imponerande målfacit. Måhända i en annan tid, ett annat fotbollsliv men 49 mål på 114 matcher som mittfältare är en prestation oavsett sammanhang. En landskamp fick han in på kontot och för en kort tid coachade han faktiskt Juventus med Gunnar Gren.

Tomas Brolin (1990–1995, 1997, 193 matcher)

Kommentarer överflödiga va? När jag var i Parma förra sommaren och råkade nämna att jag var svensk ville alla prata Brolin (Jag nämnde försiktigt Jesper Blomqvist också men den stackaren visste de inte ens vem det var). Den 94-hjälte han är för oss i Sverige är han i UFEA-cupsammanhang i Parma, och jag har fått erfara att den titeln betyder onaturligt mycket. Oerhört omtyckt och ännu ihågkommen, tänk vilka profiler ett land som Sverige ändå lyckats förse den italienska fotbollen med genom åren.

Hernan Crespo (1996–2000, 2010–2012, 262 matcher)

Som man gillar spelare som kommer tillbaka för att runda av karriären där den (Nästan) började. Crespo startade givetvis ut i Argentina men sedan gick flyttlasset till Parma, liksom 2010 när det blev hans sista anhalt i karriären. Han är för evigt stor inom argentinsk fotboll och det säger en hel del om kvalitet. Jag nämnde Korostelevs fina målsnitt. Crespos? 62 mål på 116 matcher den första sejouren.

Gianfranco Zola (1993–1996, 102 matcher)

Kanske är han mest förknippad med Chelsea men han gjorde över 100 matcher för Parma och var med och vann (Ni vet vad som kommer, eller hur?) UEFA-cupen. Kom lite kontroversiellt från Napoli när deras ekonomi var i botten men gjorde sig snabbt till en älskad profil i Parma och en av ligans bästa spelare. Nu har han gått över till tränaryrket och kanske är det en spännande karriär på gång även där för Zola.

Tränare

Cesare Prandelli (2002–2004) och Nevio Scala (1989–1996)

Ok, jag sa att den här listan riskerade att bli lite subjektiv, här har ni det. 2002-2004 var kanske inte Parmas främsta år men jag älskar Cesare Prandelli, älskar. Han personiferar den italienska tränaren och är bara smått fantastisk. Så, nu fick jag det sagt. Nevio Scala är kanske inte lika känt namn. Men i Parma vann han (Förlåt, jag känner själv hur tröttsamt det blir) UEFA-CUPEN! Och är man tränare i ett lag som gör något som talas om så mycket så lång tid efter, då är man faktiskt given här. Idag är han dessutom ordförande för Parma, klubbhjärta skulle jag säga.

 

Detta inlägg har en kommentar

  1. Erik Dahlberg

    Wow vilken elva du fått ihop! Snyggt jobbat William!

Lämna ett svar