Napoli borde vägra beträda San Siro

Napoli borde vägra beträda San Siro

Min första insändare publicerades när jag var 14 år.
Det var en text mot rasism. Sedan dess har jag som skribent försökt ta strider för de svaga, för de rädda, för de förvirrade, för de få. Jag har alltid, på riktigt och på allvar, försökt stå på de svagas sida.
Att alltid avsky alla former av rasism har alltid varit en självgående motor i mitt liv.
Vid sidan av detta patos löper kärleken till fotbollen. Ibland händer det att allt detta strålar samman som en mörk flod, särskilt i Italien.
Igår var det turbulent utanför San Siro i Milano. En supporter avled efter att ha blivit påkörd av en bil och flera supportrar ska ha attackerats med kniv.
Inne på arenan visade delar av Curva Nord sitt rasistiska tryne. Det sägs att fans från Varese och Nice var där för att hetsa.
Man säger ibland att fotbollen är en spegel av samhället. Jag tror det är så, men jag tror också att fotbollen är ett slags symptom, en termometer, på tillståndet i en nation.
Italien är ett svårt splittrat land, kulturellt, ekonomiskt, politiskt. Italien hänger ihop med några slarvigt knutna repändar. Italien är som en lös, vickande tand.
Nu talas det i Italien om att stänga Inters kurva och förbjuda Inters fans att resa på lagets bortamatcher.
Det är alltid några få som förstör för de många. De allra flesta hardcore-fans i Inters kurva är inte rasister. Men detta förbannade mörker som är rasismen skapar rubriker, förstör människors hjärtan, förpestar deras själar.
Rasismen sprider hat och rädsla hos väldigt många människor.
Rasismen är ett ogräs, ett värdelöst syre som bara kan hålla spöken vid liv.
Vi måste klippa banden till den slentrianmässiga idioti som är den förbannade rasismens livsluft.
Fotbollen är större och vackrare än detta.
Sedan är det också så att det största mörkret viner i rasistens eget hjärta. Den bottenlösa avgrund som rymmer en rasist logik är en bottenlös brunn.
Det finns inget att hämta där, ingen källa, inget vatten alls.
Att alltid, så fort det går, våga bemöta rasismen är en skyldighet vi har.
Jag älskar Italien. Jag är italiensk medborgare. Jag älskar Milano, Rom, Neapel, Sicilien, den livsfarliga men halsbrytande vackra linbanan mellan Taoromina och Naxos, (som blir en bild av allt som trots allt hänger ihop i Italien) jag älskar Bari och gränderna där, älskar Venedig, älskar Turin, älskar de smala gränderna i Neapel.
Vad jag vill ha sagt är att jag älskar HELA Italien. Det enade, fantastiska landet som trots allt är just detta, ett land.
Se över gränserna som håller oss fångna.
Spräng dem sedan.
Kliv över dem.
Jag tycker Napoli ska ge fan i att ens kliva ut på San Siro så länge rasismen fortsätter. Bara vägra. Det är inte värt det. Ingen människa ska behöva genomlida den skiten. Ingen!
Kampen mot rasismen måste tas på flera områden. Fotbollen är en arena där den visar sig. Men fotbollen är ingalunda den enda arenan. I själva verket är fotbollen en motkraft mot rasismen i de allra flesta fall. Det får man heller inte glömma.
Jag är rädd om det jag älskar. Jag vill inte se mörket segra.
Men de goda, ljusa, tolerant och solidariska krafterna är långt mycket större och starkare.
Vi är en vind som vänder mörker till ljus.
Vi kan vända det här.
Vi har en skyldighet att bli våra barns rättighet att gå på fotboll utan hat och våld.
/Signerat Birro
Fredrik Graneklev

Latest posts by Fredrik Graneklev (see all)

Detta inlägg har en kommentar

  1. Fin text Marcus. Och viktig!

Lämna ett svar

Stäng meny