Min prins, min kungaättling, min Cutrone

Min prins, min kungaättling, min Cutrone

När jag skriver detta är vi i augusti. Med andra ord skriver jag detta redan en månad innan denna text publiceras på Calcio Amore. Så betydelsefull är den för mig.

Jag har följt Milan i lite drygt 30 år. Det har varit en hel del magiska, magnifika, majestätiska moment,
det har varit några deprimerande, totalt döda stunder där önskan var att fotboll var något man aldrig fastnat för.
Ni vet? När man bara hatar fotboll på grund av resultatet i senaste matchen!

Jag är inte på något vis större supporter av detta Milan, än någon annan likasinnad. De här penismätartävlingarna släpper jag till andra, där man sitter jämför vem som förtjänar kallas mer, än det ena än det andra. Det där är enbart pajaseri patetiskt. Jag nämner bara antalet år, för att försöka förmedla en bild om hur länge detta pågått. Hur länge den här ganska enkla killen som sitter och knappar dessa ord, följt den här klubben. Under alla dessa år, genom alla dessa tider, är det givet att några händelser satt sig extra hårt. Att några fått hjärtat att brista särdeles.

En är när Paolo Maldini spelade sin sista match. Jag har tröjan som delades ut den dagen, eftersom jag var där och absolut inte kunde missa tillfället. Än mer brast en artär då han hånades från någon sunkig klick i Curva Sud. Det där, mina Milanista, är en sak ni bör beakta särskilt då ni undrar varför han inte tidigare blev en del av ledningen. Han kände sig antagligen helt enkelt inte 100 % välkommen. Och då är det Paolo Maldini vi pratar om. Han blev inte särskilt väl beskyddad av Milans ledning då, och jag kan förstå varför han vände ryggen.

En av våra största legender, någonsin, fick utstå hån. Och för vad? För att han aldrig frotterade sig med någon i ultras. För att han vägrade ha samröre med dem.

Ännu ett ögonblick, misär i hela hjärtat, är efter den där förlusten mot Liverpool. Jag vill inte nämna mer om det. En av de sämsta dagarna i mitt liv. Någonsin.

Ytterligare ett, som fick mig nere, så helt nere, är den där förlusten mot Deportivo La Coruna.
Ni vet vilken match jag menar.

Säsongen när vi sålde Ibra och Thiago Silva, faktiskt särskilt mer den sistnämnda. På något sätt var just försäljningen av Silva en indikation om vad som komma skulle och där vi är nu. Att vi inte längre kunde konkurrera med de största.

Jag kan lista fler, ni kan säkert lista några själva, men under alla dessa 30 år med Milan, så är ett av mina absolut deppigaste ögonblick se Cutrone i en annan klubb. Om jag skall vara helt ärlig, så är det värre för mig än den där förlusten mot Liverpool. Ja, faktiskt. Inget har gjort mig så nere, senaste åren, så som Cutrone ut och inte längre med oss. Inget.

Om vi inte kan klara av att fostra in en kille som började i AC Milan vid 8 års ålder, eller vad det nu exakt var, och visade så makalös potential, in i A-laget där han verkligen var en av de bästa. Varför följer jag den här klubben ens?

Milan för mig är inte bara vinster och titlar, även om det är viktigt. Milan för mig är en släkting. En familjemedlem. En helig enklav och outtömlig kärlek redo att förmedlas. En passion och en poesi jag själv inte lyckas skriva.
Inte adopterar jag bort min son eller dotter, bara för att någon annan familj vill ha dem?

Det vi gjorde med Cutrone, det är som om vi tillät någon kidnappa vår son. Exakt så illa är det.
Och frågan är om jag någonsin kommer förlåta dem för det?

Follow Me

Zvonko Katic

Krönikör at Calcio Amore
https://twitter.com/zvonkokatic
Zvonko Katic
Follow Me

Latest posts by Zvonko Katic (see all)

Zvonko Katic

https://twitter.com/zvonkokatic

Detta inlägg har en kommentar

  1. Viktig, läsvärd och oerhört angelägen text.
    Stort tack Zvonko för att du delger!

Lämna ett svar

Stäng meny