La grassa, La Rossa, La Dotta.

La grassa, La Rossa, La Dotta.

La grassa, La Rossa, La Dotta.

Året var 2017, jag hade nyss sålt en lägenhet, möbler, bil och begav mig på nya äventyr, från Västerås till den ännu då okända staden för mig, Bologna. Jag skulle studera språket och kulturen på Centro Cultura Italiana och det skulle bli mitt Italienska år. Jag skulle nu bo i landet som sedan liten hade fascinerat mig. Anledningen till att det blev just Bologna var att en vän till mig studerade på universitetet där och hade pratat bra om staden. Efter mycket läsande om staden och en erbjuden lägenhet blev det klart att Bologna skulle bli mitt nya hem. Via Martucci 9 var adressen, ett stenkast från Villa Ghigi, 10 min busstur med 29:an mot Roncrio från Piazza Maggiore eller Piazza Grande i folkmun eller 20 minuters promenad i sydlig riktning mot Porta San Mamolo. Gjorde man det senare alternativet passerade en vad som skulle komma att bli en favorit under min tid där, ”Bar Ciccio”. 

La Grassa

Bologna som stad har tre smeknamn, det första som nämns är ”La Grassa” vilket betyder ”den feta” och syftar på matkulturen som staden har och vad som kommer ifrån den. För vem har inte ätit en spaghetti Bolognese? I bologna heter den dock inte så, man säger ”ragu” här till köttfärssåsen. Mortadella har väl inte gått någon obemärkt förbi, som härstammar härifrån. Du har säkert också ätit både tagliattelle och tortellini som kommer ifrån Bologna. Man brukar säga att Bologna är italiens mathuvudstad och med nyligen öppnade FICO(hösten 2017) så har man starkt knutit det epitetet runt sin hand. Crotone – Bologna skulle bli min första match i staden och jag hade bestämt mig för att gå ner till Ciccio. När jag öppnar dörrarna till baren (mycket folk utanför i bologna-halsdukar) så möts jag av ett välfyllt etablissemang, där dem äldsta gubbarna hade sina sedvanliga sittplatser framför 42:tummaren i stora salen. Uppdukat för uppskattningsvis 60 platser och det var fullt. Man hade ställt fram stolar likt en biosalong av rader med 5-6 stolar på varje rad och som skanderade i 5 rader. där bakom var dem vanliga borden fulla och ett rumlande liv av förväntningar inför dagens match. Det är lätt att romantisera denna syn men jag vill inte överdriva, det var ett pågående spektakel jag fick bevittna. Jag trängde mig fram i baren och beställde en ”Ciccia”, Ciccio:s egenbrygda öl, en ljus IPA med stark humlesmak. Det är svårt att inte dra till sig uppmärksamheten när man är blond och har 2 dm långt hår i ett land där befolkningen normalt är kort och mörkhåriga men jag smälte in där ändå och svepte in stämningen. När Blerim Dzemaili tryckte in 0-1 i  den 51:a minuten så steg stämningen ofantligt i den trånga lokalen, hattar kastades i luften och jublen avlöste varandra. 0-1 blev slutresultatet och jag gick bekvämt hem i den kylslagna januarikvällen, en cigaretts promenadlängd till dörren med nu ännu större förväntningar över Bologna.

La Rossa

”La Rossa”, ”den röda”. Ser man bologna uppifrån så möts ögonen av dem röda tegeltaken som ligger över staden, därav smeknamnet. Bologna är även en stor vänsterstad och ideologin är påtaglig genom stadens alla ”Centro Commerciale” som finns att ta del av, man skulle kunna likna ett sånt ungefär som en fritidsgård för vuxna där konserter och föreläsningar arrangeras, och både mat och dryckesförsäljning för en billig peng går att finna, allt ur ett vänsterperspektiv. Det var nu dags att gå till Renato Dall`Ara för första gången, Bologna skulle ta emot mitt kära Napoli, förväntningarna steg i luften då jag gick mot arenan iklädd Napoli tröja och halsduk. Jag gick dit med en kär vän, Jonathan, som jag skrev innan om som studerade där. Vi hade 2 plåtar till Bortasektionen, kom in ungefär en kvart innan avspark och vilket tryck vi möttes av. Hela bortakurvan var smockfull, uppskattningsvis 3000 Neapolitanare på plats. Och matchen då? Det galnaste jag har sett. Efter 45 minuter spelade står det 4-1 till Napoli, Adam Masina har blivit utvisad för Bologna, Destro har bränt en straff. Pjuh! Matchen slutade hela 7-1 till dem ljusblå och stämningen kan inte ha varit god på Ciccio men vi som bortasupportar gick och sjung ända in i den sena Bologna-natten ”Un giorno all`improvviso”. 

La Dotta

Ett utav Europas äldsta Universitet ligger i Bologna och folk har vallfärdat dit för att studera ända sedan 1088, därav smeknamnet ”La Dotta”, ”den lärda”. När italienskan började att sätta sig, någon gång i början av April så kunde man äntligen börja att kommunicera med folk istället för att bara stå där och nicka som en dåre och låtsas att förstå när man egentligen inte gjorde det. Universitets-områdena präglar staden, en plats som kom att blev min absoluta favorit är ”Centro Storico”. Där kunde man hitta den under min livstid mest pittoreska baren jag sett, ”L`osteria del Sole”. Där har man kvar den gamla idèn om vad en gammal L`osteria är, vilket traditionen är att man lagar maten hemma, för att sedan gå ner till L`osterian och dela maten med sina nära och bekanta och köpa något att dricka till i baren, ett måste om ni någonsin är i Bologna! Om ni är där, glöm inte att gå på toaletten, en upplevelse i sig. Tiden i Bologna var bland det bästa i mitt liv, stadens vibrationer går inte att ta miste på. Under matchdagar är det 25000 på Renato, det gamla gardet av supportrar samlas oftast på ”Bar Billy” som ligger i anslutning till arenan där man har fått höra historier om när Bologna tog hem den senaste scudetton 1964 med dansken Harald Nielsen på topp. Via Pratello andas Ragu och är en ypperligg plats att se matchen på om man inte har möjlighet att ta sig till arenan, annars är Bar Ciccio också en given plats. Bologneserna i sig värnar högt om sina traditioner och sin historia och säger man att man är svensk så brister fansen oftast ut i ”Ingesson” eller ”Andersson”. Helander är också en älskvärd spelare för supportrarna och just nu så hoppas vi väl allihopa med blågula hjärtan att det går bra för det nya stjärnskottet Svanberg. Jag glömmer aldrig tiden i Bologna och kommer alltid att minnas den med glädje, jag kommer aldrig att glömma hur en okänd stad tog emot mig som om jag vore en av deras egna, att öppna ett ”bakom baren konto” på Ciccio när plånboken glömts hemma, att bli en del av något. La Grassa, La Rossa, La Dotta, ti lascio mai!

Latest posts by Emil Karlsson (see all)

Lämna ett svar