Kultigare kult än legender det får man änna ändå leta efter

Kultigare kult än legender det får man änna ändå leta efter

Follow Me

Zvonko Katic

Krönikör at Calcio Amore
https://twitter.com/zvonkokatic
Zvonko Katic
Follow Me

Kult är för det första just kult.
Inte legendarisk.

Maldini är exempelvis inte kult. Han bara är just Maldini, gudomlig helt annan nivå än alla andra.

Baresi är heller inte kult. Ett av världens sju underverk är inte kult. De är just exakt inget mindre, än underverk. Då behöver man inte vara kult.

Kult är de där som man känner kunde, kanske borde, nästan men inte hela vägen fram kom men ändå satte sina spår på hornhinnan in i all evighet. 

Marcus Birros Totti är… 

….damn….

…nu snubblade jag direkt…

….jag måste medge att just Francesco är lite kult samtidigt som han otvivelaktigt är en legend.
Det svider att erkänna detta men Totti är en av ytterst få som är både kult och legend. 

Varför just Totti är kult OCH legend men Maldini inte är kult trots att Maldini är tusen gånger mer legend än Totti?

Ett antal saker, men den där när Totti blev hånad för sin dialekt, för sättet han pratade och man började sprida skämt om honom. Då släpper han en egen liten minibok med skämt där han driver om sig själv. Bok som blir en bästsäljande sådan.
Det är kult.

Men innan Birro börjar vifta sin Romahalsduk dampigt över skalpen som om matchen här mellan oss och dessa två är vunnen, så är en av anledningarna varför Totti kan få vara kult men Maldini inte, det är att Paolo är större. Paolo har varit med och vunnit så många fler titlar. Men framför allt för att Maldini alltid har varit elegantare på varje sätt och vis.
Maldini behövde inte vara kult.
Paolo Maldini bara var, och han fortfarande bara är.

Det finns många män som skulle önskat leva det livet Totti levt och lever. Överväldigande majoriteten av män dock, det skulle hellre önska vara Maldini. 

Jag försöker inte håna en klubb här, inte nedvärdera en spelare.
Aldrig Roma.
Aldrig Totti.
Tvärtom försöker jag lyfta vissa.

Och det jag försöker komma fram till genom hela den där abrovinschen ovan är att det finns några spelare som höjer sig väldigt högt över mängden, när det gäller vara kult.

Kult.

Di Natale i Udinese. Jösses, jag såg hans avskedsmatch live över någon stream. Milan spelade ungefär samtidigt men jag bara var tvungen se Di Natales sista match. Fick tårar i ögonen trots att Udinese inte betyder ett dyft för mig. Udinese betyder inte ett skit för mig. Men alla, precis varje klubb ville ha honom – även när han var sjuhundraåtta år fortfarande öste in mål – men han valde sitt Udinese ända in i det sista. Och som han spelade för Udinese.

Det är kult.

Det krävs något särskilt för att vara kult. Kanske måste man vara lite punk och gå sin egen väg?

Kult är ganska slentrian utslängt uttryck här men ändå väldigt specifikt. Kult är kanske till och med personligt vem man tycker är det. Låt oss nämna några i Serie A som varit väldigt mycket kult men innan vi börjar, nämnde jag att det handlar om kult?

Fyfan vad jag redan tjatat sönder det ordet. I en artikel SEO skulle den bara dödas av Google.

Vilket ord tror ni jag syftar på?

Kult.

Vi bockar av en av de första direkt givna; Salvatore Schillaci. 

Bara låt det namnet rinna runt genom gommen och ut över tungspetsen tills det smätter mot första tapeten du har framför dig och studsar tillbaka rakt in pannbenet på dig som en nyöppnad studsboll från ett Kinderägg.
S a l v a t o r e

S c h i l l a c i

Ni har en Martin Scorcesesk karaktär i maffiafilm här. Alltså om Scorcece gjorde en film där Schillaci skulle spela skurk, då tror jag inte Salvatore hade behövt spela alls. 

Det finns en bild från VM 1990, då han precis gjort mål, när hans ögonvitor nästan sticker iväg och åker till en annan kontinent. Hans ögon så exploderande vita ser ut som om de skulle skapa ett nytt svart hål ute i rymden. När stor svart rymd och Einsteins alla underliga teorier om maskhål eller fan vet vad, skulle slukas av två Sicilianska Schillachiska övergalelyckliga ögonvitor.

Igor Protti är kult.

Igor Protti från Rimini, som vann den Italienska skytteligan i Serie A när han spelad för Bari av alla klubbar, och var la ungefär sjuhundra år då.
Den gubben har vunnit skytteligan, först någonsin, i Serie A, B och C.
603 matcher, 229 mål.
Det där dammar man inte av nonchalant med överdelen av handen som om man borstade bort ett hårstrå på kavajslaget.

Dino Zoff var kult. Eller han är kult. Dels för vilken jäkla målvakt han var. Oj vilken stopper den hubben var. Men kult blev han när det gick förbannat bra för honom tränarmässigt. Så fick han en liten motgång och halva Italien spelade fotbollsgenier ville ha hans avgång. Då sa Zoff, utan ett enda ord yttrat men man kan säga det lika väl pantomim; ”dra åt helvete med er, lipa sönder er, jag orkar inte med er”

Bruno Conto är kult, den blonde Columbo i Milan är kult, i samma klubb Pietro Paolo Virdis med sitt gråa hår och med sin mustasch. 

Boksic är kult. Han kroaten som spelade Lazio.
Det finns en berättelse när han inte längre orkade spela med anfallaren han alltid fick spela med. Boksic, då en av världens bäst betalda, gick in till tränare och frågade hur mycket hans anfallspartner hade i lön och innan summan yttrats till honom sa han ”jag betalar hans lön, bara jag slipper spela med honom mer”

Det är kult.

Och så har vi Winston Bogarde. Det här är en kille som spelat i Ajax, Milan, Barcelona och Chelsea. Ingen kan egentligen förklara hur han lyckats få kontrakt i någon av dessa klubbar.

I Chelsea hamnade han ute i kylan.

Han var, i Chelsea, efter Milan och Barcelona, en av världens bäst betalda spelare vad gäller lön. Men de ville göra sig av med honom i den engelska klubben ganska omgående.
Han vägrade.

Så de slängde ner honom få spela med juniorerna.
Han gjorde det

Tre år kvar på kontraktet, ett par hundra tusen i veckan i lön.
Fuck, tänkte han. Jag gör la det då.
Men mig jävlas ni inte med.

Fram till dess hade jag haft ganska dåliga tankar om Bogarde, tja, eftersom han var skit i Milan och några miljoner slösade.

2005 släpper Winston Bogarde en bok.

Gissa vilken titel han valde på den?

”Den här negern böjer sig inte för någon”

Det är, ta mig fan, kult.

Från den dagen älskar jag Winston Bogarde, och jag älskar spelare som är kult. Kanske älskar jag till och med kult mer än legender.

Vilka har ni som ni anser är kultspelare?

Zvonko Katic

https://twitter.com/zvonkokatic

Lämna ett svar

Stäng meny