Italiens underliga förhållande till Oriundo

Italiens underliga förhållande till Oriundo

Italiens underliga förhållande till Oriundo

Tillåt mig börja lite torrt, tungt och kanske tråkigt för att sätta grunderna till själva huvudämnet.

Som alla vet är den Italienska diasporan enorm om den summeras världen över. De flesta känner säkert till att där finns ett Little Italy i New York, att halva Boston består av italienska ättlingar, och Birro själv har berättat om hur det kom en våg av Italienare hit till Sverige under 1950- och 60-talet. Däribland hans farsa. Min egen ungefär samtidigt från granlandet öster om Italien. Det där mycket mindre som så ofta slagit Italien i viktiga matcher.

Någonstans i bakhuvudet ligger ett minne i den här allt senilare hjärnan att Göteborgsklubben Fadini, med Italienskt påbrå, skall vara den äldsta immigranklubben i Sverige. Jag vet inte om det stämmer. Jag börjar, som sagt, bli några fler procent dement för varje dag som går.

I Australien skapade bland annat italienska immigranter grunden till det som idag är klubbarna vilka utgör de bästa deras fotboll har att erbjuda. 

Och innan ni börjar skratta åt detta, Australien är aldrig något skämt i VM där vi sett dem slå bjässar. Inte sällan med någon spelare som har italiensktklingande namn.

I Sydamerika finns en stor grupp Italienättlingar, särskilt i Argentina, och såhär kan man hålla på.

Det finns två huvudsakliga diaspora i Italiensk historia. En som började runt 1880-talet, mattades av runt 1930-talet och inte enbart bidrog med avhuggna hästhuvuden i hollywoodproducenters sängar. Den andra inleddes efter andra världskriget och dog ut runt 1970-talet. 

När Italien vann VM 1982 med Tardellis mål och efterföljande extatiska rusning som pricken över i, då uppskattades att runt 25 miljoner Italienare bodde utanför Italien.

Men det har varit underligt svårt för landet få fler av dessa att hitta hem med sin fotbollstalang. Så som tyskfödda Turkar valt det Turkiska landslaget, Australienfödda kroater valt det Kroatiska, etc.

Oriundo kommer från latinska ”vara född”. Det används främst för spelare som är födda i Latinamerika, men som har Italiensk påbrå. Någon som lever i ett annat land än det där man har sitt ursprung via föräldrar eller mor-, farföräldrar. Samtidigt är Oriundi rent legalt ofta ”främlingar” i landet där det anses ha sitt ursprung.

Ett typiskt exempel är Javier Zanetti som är född i Buenos Aires, spelade drygt 150 landskamper för Argentina, men har Italiensk släkt och lika gärna hade kunnat spela för Italien. Han räknas dock som naturaliserad Italienare efter alla år i Serie A och är inte riktigt den där ”perfekta Oriundi”, eftersom de helst skall ha spelat i Italienska landslaget.

Att inte fler hittat hem till Italien kan man spekulera i, men kanske beror det på landets komplicerade förhållande till dessa Oriundi.

På 1920- och 30-talet var det inte ovanligt att Europeiska klubbar gjorde turnéer i Latinamerika, och de europeiska tränarna värvade ofta med sig någon spelare de sett där borta. Flera Italien-amerikaner som återvände under den här perioden (rimpatriati) utgjorde grunden för Italienska landslaget som vann VM 1934 men det var inte utan kritik dessa fick ta plats i truppen då många ansåg dem vara ovärdiga. Tränare Vittorio Pozzo stod dock på sig och försvarade sitt val med; ”om de kan dö för Italien så kan de spela för Italien”

1966 var det slut med utlänningar i både landslag och seriespel, Oriundo eller inte spelade ingen roll. Förbundet förbjöd detta efter att man åkt på en förnedrande förlust mot Nordkorea i den sommarens VM. Först 1980 lyftes förbudet något när man tillät en utländsk spelare i varje klubblag, och idag är helt andra tider där vissa laguppställningar kan bestå av fler utländska spelare än inhemska. Där Inter innehar något slags rekord när man under Zanetti-eran ställde upp med nio Argentinare i en startelva. 

Men trots att drygt 50 år gått sedan den där förnedrande matchen mot Nordkorea och förbudet som följde verkar det leva kvar något spöke, och något motsträvigt vad gäller Oriundi. Att man ens har ett begrepp för det säger en del. Ett begrepp som myntades på 1950-talet.

Ser man på listan över framgångsrika Oriundi genom tiderna är den inte särskilt lång med tanke på hur stor den italienska diasporan är. Den mest kända, framgångsrika ”perfekta Oriundi” är antagligen Mauro Camoranesi. Född i Argentina men som spelade för Italien, vann VM-guld med dem, och fick sitt medborgarskap tack vare att hans farfars far emigrerat från Potenza Picena på 1870-talet. 

Simone Perotta, född i England, var del av samma trupp 2006.

Det är Argentinare som dominerar listan över Orundi, tillsammans med Brasilianare och Uruguayaner. Namn som Altafini, Schiaffino och Sivori från det gyllene 50-talet. Forestieri och Thiago Motta i modernare tid.

Om man antar att den ”perfekta Orundi” är någon född utomlands med Italienskt i släktträdet som spelat för Italienska landslaget, kan de i modern tid räknas på ena handen. Ser man hur många som ens spelat i Italienska ligan är de fortfarande förvånansvärt få.

Mark Bresciano spelade för Australien och bland annat Lazio, Empoli samt Palermo.

Enzo Scifo spelade för Inter och Torino, men aldrig Italienska landslaget. Istället var han med i det Belgiska lag som tog VM-brons bakom Maradona 1986.

Australienfödde Vincenzo Grella gjorde tio säsonger i bland annat Torino.

Och det blir inte så mycket mer igenkänningsfaktor även om man skulle lägga till ytterligare ett dussintal namn. 

Kanske är det överanalys. Kanske är det prioritet på annat än fotboll i länderna där italienskättlingar växer upp. Men så galna Italienare är i fotboll var jag än mött dem i värden känns listan på utlandsfödda som hitta hem för att spela sin fotboll här, väldigt tunn.

Follow Me

Zvonko Katic

Krönikör at Calcio Amore
https://twitter.com/zvonkokatic
Zvonko Katic
Follow Me

Latest posts by Zvonko Katic (see all)

Zvonko Katic

https://twitter.com/zvonkokatic

Lämna ett svar

Stäng meny