Icardi kan konsten att göra sig odödlig

Icardi kan konsten att göra sig odödlig

Det började egentligen redan i lördags eftermiddag när jag var ute på en lugn löprunda på Södermalm i det sköna höstvädret. Tankarna började gå till sen oktober 1999 och mitt första derby på San Siro. Jag kände ett skapligt stort mått av avundsjuka på de knappt 80 000 som var lyckliga biljettinnehavare till söndagskvällens drabbning.

Jag kan än idag minnas känslan av att kliva in på denna mäktiga arena. Elljus, lite rå höstkyla, förväntan i luften, välarrangerade tifon från ömse kortsida, det gick att ta på allt som låg i potten. Just denna kväll var för övrigt enda gången som Christian Vieri och Ronaldo startade tillsammans den säsongen. Minnena är många från denna oförglömliga kväll, men jag ska inte fasta i dem.

Många tankar har farit genom mitt huvud innan avspark.

Tankar som oftast landat i tränarnas roll.

Gennaro Gattuso med sin utåtagerande stil och Luciano Spalletti med sin mer tillbakadragna. Gattuso var en sprakfåle som spelare, oftast nära det gula kortet och givetvis är det svårt för honom att bli en stillsam coach som sitter ner matchen igenom, han är inte skapt så. Vilket däremot Spalletti är. Han har för det mesta ett så pass lugnt sätt att förhålla sig till det som händer på planen att jag under hans tid i Roma ibland blev mer än frustrerad på det jag tyckte kändes som passivitet. Det ska dock erkännas att jag också kunde beundra hans stillsamhet. Kluvet minst sagt.

Ungefär tre timmar innan det var dags att rulla igång matchen bestämde jag mig för att så långt det var möjligt försöka bedöma hur väl respektive tränares taktik och spelidé föll ut.

Först av allt: När det hade gått cirka 15 minuter av matchen tänkte jag något i stil med att en jämförelse mellan Icardi och Higuain var ganska onödig. Icardi, en boxspelare utöver det vanliga, var hela tiden beredd på att ett läge kunde uppstå, samtidigt som Higuain kändes exakt så ensam som han var.

Hade väntat mig mer aggressivitet från ömse håll redan i matchinledningen, men insåg ganska snabbt att så inte skulle bli fallet. Och om jag tänker efter noga förstår jag varför, med 20 spelare som var för sig är grymt skickliga med boll behövs inte det där adrenalinpåslaget vid varenda möjlig närkamp.

Tillbaka till Spalletti vs Gattuso.

Spalletti står.

Gattuso går.

Båda ser lidande ut.

Att vara tränare i dessa klubbar är ingen lek och vad det egentligen kostar dem vill ingen av oss veta. Det jag hoppas på är att de båda någonstans kan känna att det är värt det.

Med mindre än 15 minuter kvar gör jag en notering om att det är något, förutom målen, som saknas. Kan inte sätta det exakta fingret på det men känner mig skapligt nöjd med tron om att båda lagen är nöjda med ett kryss, hur märkligt det än kan låta. Jag menar, om det är två matcher av 38 som båda lagen vill vinna är det derbydrabbningarna.

Vi går in på tilläggstid och mina tankar vandrar fritt. Främst över det faktum att det måste vara en lycka att som utespelare i Inter veta att i mitt mål står Handanovic. Helt ovärderlig i hela sitt agerande. Till dig som undrat över hur den komplette målvakten tar sig an en match; titta på Handanovic. Där har du svaret.

De tre extraminuterna börjar gå mot sitt slut och det kommer att bli 0 – 0. Milan är vinnarna av den poängen eftersom en tabell aldrig ljuger. Dock, på banan finns det en spelare som fortfarande ser att just hans lag kommer att vinna; Mauro Icardi. Vecinos inlägg är lika perfekt som Donnarumas tveksamhet och där dyker han upp, han som jag redan efter en kvart utsett till den forward som kunde förändra en match. Resten är historia och Icardi kan bege sig ut i Milanonatten och bara njuta. Alla blir inte kungar av San Siro. Bara de utvalda.

Till sist: När De Vrij träffade stolpen i mitten av första halvlek tänkte jag på Jesper Hussfelts klassiska kommentar: ”Rätt läge, fel spelare”.

Lämna ett svar

Stäng meny