Hur Leo Štulac vann mitt hjärta

Hur Leo Štulac vann mitt hjärta

En anonym sloven, en i raden av panikvärvingar, en defensiv mittfältare. Hur i hela världen kunde Leo Štulac nästla sig in i mitt fotbollshjärta?

Det är inte lätt att vinna över mig till sin sida om jag inte var där redan från början. Om en fotbollsspelare ger mig ett dåligt, eller till och med svalt, första intryck består det allt som oftast för all framtid. De enda undantag jag kan erinra mig är Linus Hallenius, Mario Balotelli och Gustav Svensson. En mycket märklig sammansättning människor som nu kan kompletteras med ett namn: Leo Štulac.

Det var inte så att jag fick ett rent dåligt intryck av den unge slovenen. Det var snarare resonemang i stil med: Ännu en spelare, jag känner inte igen truppen, vem är han och vad ska han kunna bidra med? En slovensk defensiv mittfältare är inte det man sitter och hoppas på när laget bara har en målvakt och en anfallare och det är gränsfall att de håller för Serie A. Det är just därför det är så märkligt att Leo Štulac steg för steg börjar växa fram till en av mina absoluta favoritspelare i den här Parma-upplagan.

Italiensk fotboll för mig är hjärta och passion, gärna ackompanjerat av yviga, obefogade handgester. I ett lag som blivit av med sin lagkapten och panikvärvat för att bli redo för Serie A riskerar allt det där att bli en bristvara. I viss mån kan jag känna att så är fallet och kanske är det just det som fått mig att älska Štulac. Han är inte speciellt spektakulär även om han har god hand om bollen, ett fint spelsinne och en enorm trygghet på fotbollsplanen – men han har redan visat att han brinner för sporten. Och det bör nämnas att det inte bara är i Parma det kan tyckas vara en bristvara, världsfotbollen i stort har lämnat en del av sin själ med spelare som Pirlo, Gerrard och Totti. Leo Štulac bär fotbollen i sitt hjärta, sin själ och hela sitt väsen – och kärleken är besvarad.

Min skepsis han växt fram till beundran när jag ser honom kriga trots hopplösa underlägen, när jag ser honom stå upp för klubben som bara varit hans i några månader. Jag slungas tillbaka till den tid då jag förälskade mig i fotbollen. Jag kan njuta bara av att se hans ögon svartna, den tävlingsinstinkten är idrottens essens för mig. Steg för steg har han också övertygat mig med sitt fotbollskunnande. Jag tror aldrig att ni kommer att köpa tröjor med Štulac femma på, ni kommer inte tala om honom om 30 år med en drömmande blick riktad mot svunna tider, ni kommer kanske aldrig ens att lära er hans namn. Och i slutändan är det inte Leo Štulac jag skriver den här texten om, det är det han representerar och vad det betyder för mig. Han ger mig hopp om fotbollen, hur fånigt det än må vara.

Han har precis fått ta sina första stapplande steg i landslaget. Jag har ännu inte sett något landskamp med honom men jag kan bara tänka mig hur hans ögon glöder när han spelar för sitt land, för sitt hem, sin flagga och för allt han är. För det spelar ingen roll om det är Koper, Parma eller Madrid. Leo Štulac kommer vara där, och han kommer vara över precis hela planen. Det är bara den han är.

Fotnot: Leo Štulac kommer senast från underbara Venezia, klubben som den utomordentliga senaste podden handlar om. Jag rekommenderar er varmt att lyssna och lära känna hans tidigare lag.

Lämna ett svar

Stäng meny