Tack 2019 och låt oss gå in i 2020 med stor glädje!

Tack 2019 och låt oss gå in i 2020 med stor glädje!

Erik Dahlberg

Latest posts by Erik Dahlberg (see all)

Ett alldeles underbart uppdrag som jag utan minsta tvekan tackade ja till; att skriva en årskrönika till denna eminenta hemvist för den italienska fotbollen. Stort som smått.

Var börjar jag?

Var slutar jag?

Vad är relevant?

Vad är intressant?

Se  där, fyra frågeställningar som behöver tas om hand.

Början först, slutet sist.

Känns rimligt.

Början.

Juventus måste bli det jag börjar med. Ännu ett guld. Ännu en vass spik slogs in med full kraft där det gjorde som ondast hos rivalerna. Allegri sa tack och hej som den mästartränare han är och jag kan gilla att deras vägar skildes åt när solen fortfarande stod i zenit. Sarri har tagit över. Guldet den här säsongen är inte lika givet, men det är ingen skräll om det visar sig att Chiellini och hans kamrater står som vinnare när scudetton ska delas ut omkring klockan 17 söndag den 24 maj.

Här och nu står Juventus och Inter på samma poäng men Inters målskillnad är åtta mål bättre. I våras hade Juventus 11 poäng till godo på tvåan från Neapel, den differensen blir det inte i år alldeles oavsett vem som drar det längsta strået. Något som känns enbart trevligt. För tidigt avgjorda serier är mer än själsdödande. Men ditt Romahjärta då? Hur känner det sig när du resonerar på det här sättet? Återkommer.

Relevansraderna är helt och hållet känslostyrda.

Fan för att hålla på lag. Fan för att bry sig. Fan för att det oftast är det första som poppar upp i huvudet när man vaknar en matchdag. Dock, det är vad det är och vi är många som känner igen oss. För mig har hela 2019 varit ett enda lidande när det gäller Roma. Endera har jag för höga förväntningar i förhållande till spelarmaterialet, eller så är det inte konstigare än så att jag alltid på allvar räknar med att Roma ska vara med och utmana in i det sista. I ligan händer det inte. Vi fastnar längs vägen i någon sorts flegmatisk sörja.

Har under de senaste månaderna, alltså i princip sedan årets upplaga av Serie A kickade igång, känt att vi inte riktigt har återhämtat oss efter Tottis och De Rossis farväl. Låt vara att det börjar bli ett tag sedan #10 lämnade oss men det hjälps inte, laget har inte förmått att ta hans arv vidare. Visst och sant, han hade svackor och var blek ibland. Dock, bara vetskapen av att han fanns i det gröna landskapet med vita begränsningar gjorde att laget lyfte och att motståndarna hade det jobbigare. Alla visste vad Totti var kapabel till, att han när som helst kunde avgöra en match. De Rossis egenskaper saknas också, men den spelartypen är lättare att ersätta, även om den som ersätter kanske inte är sprungen ur ett blödande hjärta med den eviga stadens DNA. En egenskap viktig som få och jag när fortfarande en förhoppning om att Florenzi axlar manteln efter DDR.

Den intressanta delens huvudperson heter Dejan Kulusevski.

Han har etablerat sig i Parma, och Serie A, på ett sätt som andas toksuccé och som förhoppningsvis håller i sig under en räcka av år. En ljuvlig spelartyp som är både framspelare och avslutare i samma kropp. Han har inte ens fyllt 20 år men ändå känns han så oerhört mogen och rutinerad i nästan allt han företar sig. Dessutom har han en egenskap som jag är mycket förtjust i; förmågan att värdera varje situation. Har du den tar den dig också längre. Av alla “värderingsspelare” genom åren håller jag Pirlo högst. Tätt följd av Xavi.

Nu väntar ett stort äventyr för Kulusevski i Juventus. Det är nästan lite svårt att ta in, särskilt när jag tänker på han inte ansågs vara tillräckligt bra för Atalanta och därför lånades han ut till Parma inför seriestarten. Där är vi just nu. Kanske blir han kvar i Parma säsongen ut, det kommer indikationer på det från Turin, men om han redan nu kliver in hos den gamla damen för att aspirera på en startplats blir det onekligen spännande att se hur han hanterar steget från lilla Parma till stora Juventus. Jag är ganska säker på att han klarar det alldeles briljant, det bor så mycket fotboll och vad det verkar också en stor portion av ödmjukhet hos Dejan Kulusevski. Den sistnämnda egenskapen är, i denna ganska egocentrerade värld, extremt värdefull att ha alldeles oavsett om du är på väg att bli Juventusspelare eller om du sanerar klotter från en motorvägsbro.

Slutet är också en början på något nytt, och i alla högsta grad hoppfullt.

Det handlar förstås om det, relativt, unga italienska landslag som lekande lätt tog sig till EM. Mancini har byggt från grunden och förfogar över en bred trupp fylld av sevärda och skickliga spelare. Åtta spelade matcher under 2019. Åtta vinster, 37-4 i målskillnad. Löjligt överlägsna i sin grupp. Två stabila målvakter, Donnarumma och Sirigu som delat på de åtta kvalmatcherna. En backlinje där Bonucci varit sådär sevärd och majestätisk som för ett antal år sedan. Jorginho,  Barella och Verratti på mitten. Vad mer kan du begära i form av såväl hårt arbete som kreativitet? Inget är det enkla svaret. Framåt vimlar det av potentiella matchvinnare där jag alltid imponeras av Belotti för hans förmåga att veta exakt var han ska befinna sig för att komma till avslut. Immobile, Chiesa och Insigne ackompanjerar på ett mycket bra sätt men det mest imponerande med de 37 målen är att de gjordes av 19 spelare.

Bredd var det ja, och den detaljen kan leda Italien långt i sommarens EM. Väldigt långt till och med. Gruppen är överkomlig i form av Schweiz, Turkiet och Wales. Å andra sidan brukar Italien av hävd oftast inleda gruppspelen lite tveksamt men den här gången tror jag att man viker av från traditionens väg för att skapa en ny.

Till sist.

Det är det svårt att inte ryckas med i att Zlatan återvänder till Milan. Exakt vad det kommer att innebära för den traditionstyngda klubben vet ingen. Det enda vi kan vara säkra på är att Zlatan än en gång tagit ett beslut som väcker känslor och som dessutom ökar intresse för både honom som person och för kombinationen fotboll och AC Milan.

Gott fortsättning på det nya året och på återseende inom kort!

Erik Dahlberg

Serie A är stort som livet och min ambition på Calcio Amore är att mina texter ska kännas. Att de ska ha en personlig touch och att det i slutändan landar i att ni vill läsa mig igen och igen och igen. Avanti!

Lämna ett svar

Stäng meny