England vs Italien

England vs Italien

Jag var i London 1992.

Jag var tjugo år då och gick runt med mitt efternamn på skinnjackan och en starkbärs i näven. Jag ägde världen. Man äger alltid världen när man är tjugo år. Det är en av världens vackraste lögner. Man tror på fullaste allvar dygnet runt att man äger nycklar till alla dörrar. Man är vackrast. Man är först med att upptäcka allt. Man är en ständig Columbus genom en ännu inte upptäckt värld. Det är magnifikt och alltid på allvar.

Vi bodde i ett hål i väggen vid Paddington. Vi köpte svarta kläder för alla pengar redan första kvällen, The Mission- och The Sisters Of Mercy -tröjor i drivor. Märken och skinnjackor. Sedan satt vi på våra sunkiga sängar och skar hål i jeansen. Jag tog inte av mig mina knähöga Dr Martens kängor en enda gång under de där fyra dygnen i London. Jag stank som en ruttnande apa när jag kom hem. Jag såg ut som ett okaklat badrum i ansiktet. Givetvis åkte jag fast i tullen. Men jag hade inget. Mer än kläder för att bygga en depprockimage och en gudomlig fylla på Guiness och starkcider. Jag flinade min väg ut till flygbussarna.

Sverige är ett väldigt vackert men också väldigt ängsligt land. Vi härmar andra. Vi vill ligga i täten, vill alltid vara först. Vi har kapat trossarna till det förflutna och till resen av Europa. Vi är ett isflak på drift i världen. Ett sådant isflak söker efter likasinnade. Svenskar älskar England och engelsk fotboll. Jag har svårt att förstå det. Men jag försöker ändra mig. Jag vill inte leva i fördomarnas gastkramande grepp. London är väldigt svenskt. Vi kan språket, vi är bra på att sitta på murriga pubar och dricka öl, vi har svårt att snacka med folk innan vi druckit, vi äter dålig, flottig mat som är skadlig för oss, och vi älskar action, när det händer grejer.

Engelsk fotboll är en form av hybrid av allt det där. Engelsk fotboll är en mjuk pusselbit in i den svenska folksjälen. Det är hårda, ärliga tag. Det är håriga män som fan står upp när andra faller. Vi gillar sånt.

Vi gillar folk som spelar med blodiga bandage runt skallen. Vi tycker om att räkna en fotbollsmatch i antalet målchanser, mål eller stolpträffar. Vi förstår smartheten i att dunka iväg bollen på kanterna för ett hastigt inlägg. Vi gillar målchanser. Det är ingen slump att handboll, en idrott som egentligen inte behöver någon plan, är stor i Sverige, Danmark och på Island. Det där andra, taktiken, försvarsspelet, listigheten, får andra ägna sig åt.

Jag försöker ändra på min inställning till engelsk fotboll. Jag vill lära mig mer. Jag inser att även mina ögon befläckats av fördomar och att Premier League 2019 inte har säkert mycket gemensamt med den engelska ligafotbollen på sjuttiotalet eller 1992 för den delen.

Ett av mina viktigaste mål i livet 2019 är att krossa alla fördomar. Jag avskyr dem. Både dem jag själv är utsatt för och de jag har.

Jag pratar med folk som vet, ser massor av matcher.

England är ett fantastiskt land. De har givit oss rockgrupper som hjälpt oss att förklara omvärlden när vi var unga, de har givit oss modet, kängorna, tröjorna, punken, elgitarrerna på rundgång. Jag älskar England för det.

Jag älskade Guiness. (Även om jag vet att det inte är engelskt…)

Jag älskade att bara hänga vid en bardisk dygn efter dygn och långsamt glömma vad det är jag pratar om med fantastiska pubägare som alla heter Brian eller Mike.

Här tror jag också svenskens kärlek till engelsk fotboll står att finna. Vi kan förlika oss med hela den här rockgrejen. Men vi är också ett land som gillar medelmåttig underhållning. Vi gillar musikaler och Robert Wells. Vi förstår grejen med revyer. Och det är allvarligt. För när vi låser oss vid medelmåttan blir det svårt att gå vidare.

När engelsk fotboll är som bäst är den som ishockey, snabb, tugg, hård, skoningslös, helst utan allt för mycket tanke.

Engelsk fotboll är ett annat smörgåsbord helt enkelt, som en annan värld. Och jag är en Columbus på upptäcksfärd. Hoppas också att alla som snöat in på engelsk fotboll vågar göra den omvända resan, mot det mjukt varma och passionerat slående hjärtat som är Il Calcio

Engelsk fotboll är en del av svenskens dröm om en Londonresa med mycket pengar, lite rock och lite musikal och en massa öl på puben. Engelsk fotboll är en del av den svenska folksjälen. Och ett land som gav oss The Sex Pistols måste man ju bara älska!

Följ Marcus

Marcus Birro

Grundare, programledare at Calcio Amore
Författare och poet med hjärtat i AS Roma.
Marcus Birro
Följ Marcus

Latest posts by Marcus Birro (see all)

Marcus Birro

Författare och poet med hjärtat i AS Roma.

Lämna ett svar

Stäng meny