En gång i Parma

En gång i Parma

Ibland tänker jag tillbaka på de där dagarna. Jag vet inte vad det var som lockade mig så. Kanske var det känslan av stadens pånyttfödelse, kanske var det att alla mina fördomar om en italiensk småstad bekräftades, kanske var det bara sköldpaddorna i dammen. Hur som helst, det här är historien om hur jag kunde falla för Parma.

Sommaren 2017. Även om jag haft en fäbless för Italien betydligt längre var det inte förrän sommaren 2014 jag kom dit för första gången. Då var det Rom, Napoli och La Spezia. Två år senare fylldes det på med Venedig och jag hann med ett återbesök i Rom hösten 2017 innan jag förra sommaren besökte jag Genua. Men 2017 for jag runt stora delar av norra Italien med tåg och skulle för första gången innerligt få uppleva landet jag av oförklarlig anledning fastnat så för. Jag bodde några nätter i Milano, Florens, Parma och Bergamo.

Jag har alltid älskat italiensk fotboll men jag har aldrig haft något direkt favoritlag. Ett tag var jag en av de som följde Zlatan dit han gick och har således såväl Milan- som Intertröjor och har även haft en period av Juventussympatier. Den här resan hade jag bestämt mig för att jag skulle hitta något lag på riktigt. Det kan låta okänsligt och rentav hycklande men jag visste att jag bara skulle känna när jag hittade rätt. Det var en mäktig upplevelse att se San Siro, att få gå in i omklädningsrummen där så många blå- eller rödsvarta hjältar suttit. Florens var en fantastisk stad och även om arenan inte är någon vacker skapelse så är stadens kärlek för Viola svåröverträffad. Jag älskade Bergamo och Atalanta och det är ett av de lag jag hyser allra störst sympatier för. Men ingen av dem kunde överträffa Parma.

När jag kom dit var avancemanget till Serie B inte mer än en vecka gammalt. Jag hade hört berättelserna om hur det såg ut två år tidigare. Plakat uppsatta vid en övergiven arena hos ett lag som lämnats åt sitt öde. Allt var dött. Sommaren 2017 hade den akuta livräddningen äntligen gett någon form av resultat. På Ennio Tardini kände jag mig som hemma. Till slut fanns det liv i staden, det fanns liv i laget igen och i ett land som Italien är det så tätt sammanhängande att det är svårt att applicera på en svensk kontext. Färgglada fönsterluckor och äldre män som åt frukost och läste tidningen på uteserveringarna i de smala gränderna, kvinnor som slog upp fönsterluckorna. Det var som en film.

Där och då föll jag för Parma. Som en arketypisk och kronisk motgångssupporter var det självklart att jag skulle göra det. Men det finns å andra sidan ingen logisk förklaring, det gör ju sällan det inom idrottens värld. Det bara blev så. Vi är ännu i början av vår relation men det växer och jag tror att det kommer fortsätta växa. Det var en gång i Parma sommaren 2017 som jag på riktigt förstod essensen av italiensk fotboll, hur laget kan vara hjärtat av en stad. Det var då jag förälskade mig i fotbollen igen.  Calcio Amore.

Det här var min sista krönika för Calcio Amore. Det har varit fantastiskt roligt men tyvärr har jag inte möjlighet att skriva i den omfattning jag skulle önska framöver. Tack till er som läst och engagerat er och tack till Calcio Amore för att jag fått möjligheten. Grazie mille!

Lämna ett svar

Stäng meny