Det håller mig fortsatt mänsklig

Det håller mig fortsatt mänsklig

Det är vemodets årstid. Det eviga mörkret och väntan på ljusets återkomst är aldrig så plågsam som under en regnig eftermiddag i november och detta året är inget undantag. Livet hamnar i oundviklig uppförsbacke, som om året inte varit tillräckligt långdraget hittills.

Just som ligans nya säsong är igång på riktigt med en dragkamp om 1:a platsen och Champions League återigen har väckt ens lojala intresse. När man kämpar som hårdast med D-vitaminer och vintertid. Då kommer den. Likt den irriterande snubben som tar fram gitarren på festen, kommer landslagsuppehåll. Nu kommer skadorna och trötta spelare. Jag som bara vill gräva ner mig i ligafotboll och en dos av självömkan tills julpyntet ska fram. Och möjligtvis le belåtet efter varje giornata som Juventus sätter Inter åter på plats.

När sommarens Silly Season var som hetast fick jag uppleva en bitter bismak. Klubbar som Manchester United och PSG ryckte i Paulo Dybala och varje morgon möttes vi av rykten kring La Joya. För mig blev det personligt då Dybala för mig är självklar i Juventus. Han är inte Buffon eller Del Piero, men han har satt tillräckligt avtryck i klubben för att kunna lämna oss obemärkt. Samtidigt fick vi se spelare som Patrick Cutrone tvingas lämna AC Milan och den italienska ligan. En spelare som i mina ögon inte ska vara någon annanstans än i Serie A. Ligan som är känslosam, varm och stolt. Tre egenskaper som Cutrone visade på plan när han lyfte sitt klubbmärke från bröstet. Du kunde se det i hans ögon. Och vad var egentligen vitsen med att låta Moise Kean flytta till Premier League? Med lite italiensk uppfostran och tid blir det snart en samlad spelare av den ivriga tonåringen.

Mitt hjärta tillhör Italiens största klubb och de svartvita ränderna pryder mitt hem i form av Juventus klubbtröja hängandes ytterst på min klädställning. Som supporter blir det på något vis officiellt den dag du har tröjan i din ägo. Du tillhör din klubb och ligan är din, tillsammans med hundratusentals andra supportrar världen över. Kanske kommer tröjan påminna dig om storslagna matcher, få dig att minnas de kvällar du besökt din arena eller att börja spara till din första resa för att se en match live i Italien, Spanien eller England.


Eller så kommer du inse att det är de små ögonblicken du minns som starkast.

 

Jag har varit förälskad en kväll då Juventus samtidigt spelat Derby d’Italia. Gått genom hjärtesorg under en helt vanlig match mot ligans bottenlag en höstkväll i oktober. Jag överlevde den svenska sommarens värmebölja under fotbolls-VM tack vare min pelarfläkt som min enda livlina. Sett Champions League-final hos gamla vänner med balkongdörren på glänt då våren varit som absolut vackrast. Följt match mellan Juventus och Bologna i en norsk småstad. Hanterat deadlines mitt i natten när Messi fått sitt livs 2:a röda kort. Halvsovit hemma i hörnsoffan och blivit väckt av min moders engagemang kring Ronaldos målförsök, trots att hon ogillar fotboll. Har skrikit mig hes framför tv:n när strömmen plötsligt försvunnit, då Juventus gjort en magisk kvittering och strax skulle avgöra matchen bara sekunder före slutsignal.

Allt detta formar våra personliga relationer till fotbollen och diverse klubbar. Oviktiga vardagliga, lyckliga eller smärtsamma stunder i våra liv. De kan alla kopplas till ett minne och väcka en känsla inom oss. Nostalgi. Vemod. Hopp och förtvivlan.

Det är kanske just därför vi reagerar på sättet som vi gör när någon, trots ironi, försöker förminska vår klubb. Inte på grund av laget i sig, placering i ligan eller huruvida vi har en plats i Champions League eller ej. Inte dåliga förlorare kontra skrytsamma vinnare. Det har en djupare betydelse, vi får vår personliga relation till klubben ifrågasatt. Det är okomplicerat komplicerat och för människor som dig och mig manifesterar det sig genom en så liten men vacker sak som italiensk fotboll. Allt beroende på hur våra liv såg ut just den dagen.

Jag förstår varför varenda anhängare till Manchester United håller hårt i sin historia som en av de största fotbollsklubbarna genom tiderna. Jag förstår glöden som överlever hopplösheten när AC Milan gått fullkomligt vilse i mörkret och vemodigheten som ekar högt mellan läktare hos Real Madrid efter Cristiano Ronaldos avsked. Och jag förstår trots allt den bitterljuva känsla som slår mig vissa kvällar av något så simpelt som Champions League-melodin före avspark. Det är inte för att jag är överkänslig eller har en passion för fotboll.

Det får mig att känna.
Det håller mig fortsatt mänsklig.

Nathalie Salomonsson

Media & skribentansvarig at Calcio Amore
Juventina med en passion för det skrivna ordet. | nathailes @ IG
Nathalie Salomonsson

Latest posts by Nathalie Salomonsson (see all)

Nathalie Salomonsson

Juventina med en passion för det skrivna ordet. | nathailes @ IG

Lämna ett svar

Stäng meny