Då var då, nu är nu.

Då var då, nu är nu.

Erik Dahlberg

Krönikör at Calcio Amore
Serie A är stort som livet och min ambition på Calcio Amore är att mina texter ska kännas. Att de ska ha en personlig touch och att det i slutändan landar i att ni vill läsa mig igen och igen och igen. Avanti!
Erik Dahlberg

Latest posts by Erik Dahlberg (see all)

När spelschemat inför den hett efterlängtade säsongen släpptes i måndags rullade filmen från seriestarten 2000 igång med full fart. Då, för snart 19 år sedan, tillhörde jag den fasta skribentskaran på den numera insomnade tidningen Svensk Fotboll. Det året var mitt huvudansvar allt som rörde italiensk fotboll och bland alla tankar och idéer som jag hade var Fiorentina ett ständigt återkommande ämne.

Det fanns så mycket i det laget under ett par år utan att de för den sakens skull nådde hela vägen, och den stora frågan var förstås vad det var som gjorde att de riktigt stora framgångarna uteblev. Senaste ligatiteln var daterad till 1969 och förutom cupgulden 1975 och 1996 var det skralt med titlar för Viola. Under våren och sommaren 2000 träffade jag både Glenn Hysén och Kurre Hamrin för att försöka förstå mer om klubben, om fansen och dess krav, samt vad de trodde om den kommande säsongen. Glenn hade i ärlighetens namn inga större analyser att ge men kom ändå ganska snabbt in på den press på laget som fanns i staden. Kurre i sin tur hade mer att ge mig. För det första hade han blivit kvar i Florens efter karriärens slut, för det andra följde han laget ytterst nogsamt och för det tredje hade han en generell blick för fotboll som var ytterst vaken och nyanserad. Han var väldigt tveksam till att Fiorentina skulle nå hela vägen den kommande säsongen. Mest bekymrad var han över att Gabriel Batistuta lämnat klubben för att få vinna titlar i Roma och att ekonomin av olika skäl inte var den allra bästa.

Ett par veckor innan det var dags att kicka igång säsongen bestämde jag för att se Fiorentinas premiär i Parma på plats. Sagt och gjort; flyg och hotell bokades och ackrediteringen till Ennio Tardini fixades via fax. Jo, det är sant! Åkte ner ett par dagar innan matchen för att vara så förberedd som möjligt. Parma tidig höst, just det här året var seriepremiären senarelagd till första helgen i oktober på grund av OS i Sydney, var varmt och avslappnat. Givetvis blev det ett par riktigt minnesvärda luncher och middagar med fantastiska viner som ackompanjemang. Det var allmänt sköna dagar när febern med hjälp av La Gazzetta dello Sport och RAI sakta men säkert stegrades och än en gång gick det att ta på hur stor och viktig fotbollen är i Italien.

Under frukosten på matchdagens morgon pratade jag med en turkisk journalist. Fiorentina hade värvat Fatih Terim inför den här säsongen och den här trevlig mannens uppdrag var att förmedla hur Terim mönstrat och matchat sitt lag. Tämligen tidigt i vårt samtal förstod jag att han inte var någon större fan av Terim. När jag frågade varför kom svaret snabbt: “han förstår förvisso fotboll men han skapar alldeles för stor distans till sina spelare”. Något som blev bevisat ett par timmar senare då det kablades ut att Terim tagit helikopter från Florens till Parma i stället för att åka med bussen de 20 milen i nordvästlig riktning.

Avspark 15:00 med följande laguppställningar:

Parma: Buffon; Thuram, Cannavaro, Sartor, Falsini; Appiah, Lamouchi, Conceicao, Micoud; Milosevic, Amorso

Fiorentina: Toldo; Adani, Vanoli, Pierini, Torricelli; Di Livio, Rui Costa, Rossitto, Bressan; Mijatovic, Gomes.

Namn för namn är det många spelare som ger mig lyckokänslor. Spelare som varit tongivande alldeles oavsett vilket lag de har tillhört. Den här eftermiddagen var det exempelvis väldigt tydligt att Buffon var på god väg att bli näste stormålvakt med italienskt pass och att det i Thuram och Cannavaro fanns sådana kvaliteter att allt bara var en fråga om hur långt det skulle räcka. Givetvis måste Rui Costa också nämnas. Han fick alltid det svåra att se enkelt ut och precis som Zidane verkade han befinna sig i en egen tidsrymd och kunde tack vare den alltid ligga steget före motståndarna.

Fiorentina då? De spelade ganska smart och hade också ledningen med 2-1 ända till matchminut 90 när Parma kvitterade på straff. Dock, avsaknaden efter Batistuta var stor och under matchen sände jag ett par tankar till Kurre Hamrin och hans farhågor. När Messina blåste av matchen var jag dessvärre tvungen att ta tåget till Milano och missade därför presskonferensen. Jag har i efterhand förstått att Terim fick frågor om sin helikoptertur och att han också skickligt hade avvärjt dem.

Då var då och nu är nu och när premiäromgången äntligen är här ställs Fiorentina och Parma mot ettan och tvåan från förra året. Napoli för Fiorentina och Juventus för Parma. Båda börjar hemma och det känns som två matcher som vore oerhört läckra att uppleva på plats. Både Fiorentina och Parma hade det tufft förra säsongen. Så pass tufft att nerflyttning till Serie B lurade runt hörnet ända in i slutomgångarna. Nyfikenheten är stor på hur respektive klubb kommer att ta sig an säsongen. Lovar att återkomma ett par omgångar in i årets upplaga av Serie A.

Erik Dahlberg

Serie A är stort som livet och min ambition på Calcio Amore är att mina texter ska kännas. Att de ska ha en personlig touch och att det i slutändan landar i att ni vill läsa mig igen och igen och igen. Avanti!

Lämna ett svar

Stäng meny