Blir La Joya vår Pinturicchio?

Blir La Joya vår Pinturicchio?

Då man startade sin egna lilla fotbollskarriär gjorde man det som de flesta andra inom knattefotbollen då småkillar och även småtjejer mer eller mindre i grupp jagade en och samma boll och man delades in i respektive storklubbar. Jag började själv då jag fyllt fem år och jag minns att man då fick “spela” i bland andra Liverpool, Manchester United och Juventus på träningarna. Jag minns inte den exakta åldern med det var bollkonstnären Alessandro Del Piero som tidigt fångade mitt intresse och givetvis även då Juventus. Jag minns även att jag lite senare i skolåldern under lågstadiedagarna skrev om detta intresse för Del Piero, Juventus men även det italienska landslaget som snabbt blev nästintill lika viktiga för mig som det svenska landslaget. Jag var elva år då Juventus tog hem Champions League och jag minns att jag försökte mig på att sy den blåa tröjan med de gula stjärnorna på axlarna och Sony på bröstet i syslöjden i femte klass. Efter ett rejält sicksackande från min barndom ska jag då komma fram till poängen: Alessandro ‘Pinturicchio’ Del Piero var en viktig gestalt tidigt och även om jag därefter beundrat en hel del spelare i Turins vitsvarta så är han mister Juventus för mig.

Vi har i dagens Juventus senatorer som de uppenbara Gianluigi Buffon och Giorgio Chiellini som är inne på sin artonde respektive femtonde säsong i klubben. De är så inkarvade i Lo Stile Juve, har varit otroligt viktiga i all framgång för Juventus och utan att vara respektlös mot dem så är ingen av dem en Del Piero men det bygger framförallt på att de är målvakt respektive försvarare och inte en anfallare. Jag kastar ut Paulo Dybala i omloppet. Innan ni sätter Espresson i halsen så är La Joya idag absolut inte “en ny Del Piero” men väv in det som komma skall.

Del Piero spelade som väldigt ung i en mindre klubb innan det blev Padova där han även steg upp i seniorlaget innan han 1993 som 19-åring tog steget till Juventus. Nitton säsonger senare fick “Kungen av Turin” lämna sin klubb i ett vad vi nog alla kan kalla för ett klumpigt avsked, från klubbens sida. Dybala startade karriären hemma i Argentina i Instituto innan han 2012 som 19-åring tog sitt pick och pack och drog till Europa, Italien och Palermo. Tre säsonger på Sicilien förberedde honom för att ta steget till Juventus 2015 som 22-åring. Under sina två första säsonger visade han på fart och flärd men han fick under förra säsongen stå i Cristiano Ronaldos skugga, något han inte riktigt pallade med. Denna säsongen har han framförallt från bänken kommit in och briljerat och visat att han mentalt numera klarar av pressen att spela med en av världens bästa spelare eller till och med ersätta honom med bravur.

Trots att ledningen under större delen av sommaren verkade vilja offra honom på marknaden svor han sig trogen klubben och har nu övertygat alla om vilket bollkonstnär han är. Dagens 26-åring ska i detta moment inte vara i sin karriärs peak men fortsätter han utvecklas både som fotbollsspelare och mentalt idag samt fortsätter svära sig trogen Juventus, vad stoppar han då från att kunna bli lika viktig för klubben som ADP? Man ser verkligen att Dybala har det där extra som få har på denna nivån, han måste bara få ur sig det och mer regelbundet. Dessa två herrar har dessutom en rapporterad fin relation till varandra och träffas då och då, en relation som givetvis kan hjälpa argentinaren att ta Juve till sitt hjärta och mogna till en gentleman som sin mentor. Vi är verkligen i lindan av en sådan här potentiell resa men jag tycker inte att man ska förkasta den förrän möjligtvis om några år. Epitetet bandiera eller fanbärare är i dagens fotboll en romantisering, det finns inte längre någon Del Piero, Maldini, Totti, Zanetti och så vidare men kan La Joya möjligtvis bli en modern bandiera.

 

Fredrik Graneklev

Latest posts by Fredrik Graneklev (see all)

Lämna ett svar

Stäng meny