Autogol imbarazzante
Milanfans

Autogol imbarazzante

Follow Me

Zvonko Katic

Krönikör at Calcio Amore
https://twitter.com/zvonkokatic
Zvonko Katic
Follow Me

Om man vill göra det lätt för sig går det alltid att hänvisa till ”i stridens hetta”. Men hur mycket nytta gör egentligen den frasen inom fotboll och hur långt kan man dra den som en ursäkt?

I stridens hetta skallade Zidane ner Materazzi vilket naturligtvis påverkade övriga lagkamrater som plötsligt fick tankarna distraherade av något onödigt.

I stridens hetta springer tyska ledare VM 2018 över till den svenska avbytarbänken och hånar, precis efter att Toni Kroos slagit in ledningsmålet.

Efter stridens hetta springer Kessie och Bakayoko med motståndarens tröja mellan sig som en skalp, mot Curva Sud.

I stridens hetta har jag suttit som ensam Milanista bland ett hundratal Liverpool under den där förbannade Champions Leaguefinalen och på gränsen till hånfullt gapat ut något vid varje mål. I första halvlek. I andra höll jag igen glafset.

Fortfarande idag skäms jag över mitt agerande där och då. Fortfarande idag vägrar jag intala mig själv att mitt beteende var påverkat av någon hetta på grund av strid. Fortfarande idag tror jag att vändningen var helt mitt fel, att anledningen Milan tappade 3-0 var Karma som delade ut en ordentlig hurring som påminnelse för mig att så uppför man sig inte.

”I stridens hetta”, när det gäller idrott, är för mig bara en omskrivning av sämre förmågan att behålla kylan, koncentrationen och respekten.

De absolut bästa bland idrottare är dem som kan hålla sig kyliga oavsett omständigheterna, som kan behålla koncentrationen helt på det de tränat att prestera, och kan upprätthålla en oantastlig respekt för det de fått äran att vara del av.

Vi har sett det många gånger förut när spelare reagerat för att markera. Från det exceptionellt överdrivna då spelare extremsaluterar mot motståndares fans, via gesten från målskytt med pekfingret över läpparna att ”nu kan ni hålla käft”, till (till och med) mot egna fans som Vieris vägran att fira ens det minsta efter mål för att han var sur på supportrarna. Vi har sett det tusentals gånger i olika varianter.

Men man rör aldrig motståndarnas färger. Aldrig.

När Kessie och Bakayoko springer runt med motståndares tröja mellan sig mot de egna fansen kan man avfärda det som ett skämt bäst man vill. Man kan ursäkta det på precis vilket sätt man vill, men det var ett gravt fel av dem. För man rör aldrig, någonsin, motståndarens färger. Det är en helig, oskriven regel bland kyliga, koncentrerade, respektfulla fans. Man rör dem inte på något vis.

Om Milans ledare på Curva Sud får reda på att någon sprayat fult en Intermural i staden, då får de som sprayat sönder den stryk och blir uteslutna för alltid.

Varför?

För att det inte finns ett uns ”coolt” eller kul i sådant agerande.

För att det är en totalt onödig eskalering av något som redan innehåller tillräckligt mycket hetta och spänningar.

Det är redan tillräckligt mycket spänningar mellan Milans och Lazios ultras. Hur Kessie och Bakayoko kunde tror detta var ett vettigt bidrag? Tja, timmarna efter insåg bägge nog vad för onödigt de pysslat med. Det var dessutom särskilt dumt med tanke på där utbrutit slagsmål mellan spelarna direkt efter avblåsning.

Om tio dagar möter vi Lazio igen, i Milano. Returmöte i cupen. Hur detta kommer påverka Lazios ultras och om detta triggar till något alls återstår att se. Kanske inte alls. Men varför chansa?

Ännu en detalj som visar hur onödig denna handling med tröjan var, det är att Milanfans efteråt tjafsar sinsemellan huruvida det var häftigt, om det var skamligt, om det var skoj, om det var pinsamt, på en skala 1-10 hur illa eller bra det var, etc., o.s.v., m.m.

Milanfan mot Milanfan.

Bara den saken, att det orsakar tjafs mellan människor som håller på samma klubb är facit nog för min del att det var totalt värdelöst och något vi kunde varit utan med tanke på hur fin kvällen i övrigt var för vår del.

Men framförallt. Man hånar aldrig, aldrig motståndarnas färger. Man bränner inte deras flaggor, man springer inte runt med dem som troféer, man stjäl inte deras banderoller.

Det sistnämnda som för övrigt fick Italiens första ultras (Fossa dei Leoni grundade 1968), att till slut upplösas då några av deras fans hade stulit motståndarnas banderoller, hängt dem hånfullt upp-och-ner. Ett hyss tyckte många då, men blev en enorm inverkan som gjorde att mitt älskade Fossa nu inte längre står majestätiskt på läktaren.

Det som skedde igår efter avblåsning var ett pinsamt självmål. Varken mer eller mindre.

Man rör inte motståndarnas färger.

Vi är väl ändå fotbollfans som till 100 % skall fokusera på våra egna färger.
Inte fotbollstalibaner som skall söka förstöra andras.

Zvonko Katic

https://twitter.com/zvonkokatic

Lämna ett svar

Stäng meny