Att vara bäst mot de bästa

Att vara bäst mot de bästa

Vad det än är Parma gör mot topplagen är det bara att fortsätta. Det blir inte alltid seger, det blir inte alltid ens poäng. Men i matcher där Parma förväntas skämma ut sig spelar de som allra bäst.

Jag har en stark personlig tradition av att lagen i mitt hjärta vinner mot topplagen och förlorar mot bottenlagen. Det är frustrerande men som man njuter när de där skrällsegrarna kommer, det är faktiskt värt allt. Parma verkar inte vara något undantag. Jag tyckte jag såg tendenserna redan i Serie B ifjol och nu har det eskalerat. Förra helgen blev det 3–3 borta mot Juventus efter en heroisk insats, samma lag som Parma snöpligt föll mot med ynka 1–2 i höstas. Det följdes upp av en god insats mot Inter trots att det blev förlust, det dröjde till 79:e minuten innan Martínez spräckte nollan för Milanos blåsvarta. Ett Inter man förresten till och med slog i höstas. I Crociati vann mot Fiorentina (Om än inte topplag just nu så ändå traditionstyngda), föll snöpligt mot Milan och de enda matcherna jag känt att Parma varit helt och hållet chanslösa i den här säsongen är mot Atalanta och Napoli borta. Det är en trend nu.

Visst är det underligt att ett och samma lag kan kryssa mot ett Chievo med tio man, tappa 2–0 mot Spal till 2–3 på mindre än 20 minuter och bli nollade av Frosinone? De bleka prestationerna har blivit färre i takt med att laget vuxit in i Serie A-kostymen men visst förekommer de än. Den ovan nämnda matchen mot Spal spelades blott en vecka innan 3–3-matchen mot Juventus. Och jag ska inte heller säga att jag inte förstår varför. Det är lätt att parkera bussen mot topplagen (Även om så inte alltid är fallet), att motståndarna faller i den klassiska underskattningsfällan och helt enkelt att toppmötena ger underdogs lite mer energi, lite mer adrenalin. Men ändå, prestationen blir inte mindre imponerande för det.

Jag borde bli frustrerad, rent av galen, av att se matcher som den mot Spal. Men faktum är att jag ganska snabbt släpper den obligatoriska initiala irritationen av en sådan prestation, jag vet nämligen att Parma har förmågan att ta skrällpoängen på sikt. Det gör det lätt att förlåta. Ska Parma lyfta på lång sikt krävs såklart segrar mot bottenlagen också, kanske är de till och mer ännu mer värdefulla. Men i den process laget befinner sig i nu är det viktigaste att kunna etablera sig i finrummet. Vad är då bättre än att sätta sig i respekt hos topplagen?

Lämna ett svar

Stäng meny