Årskrönika: Från dai, dai, dai till Sarriball

Årskrönika: Från dai, dai, dai till Sarriball

Sommaren 2014 lämnade en gråtmild Antonio Conte ledarrollen hos sitt älskade Juventus och bespottat efterträdes han av Massimiliano Allegri. Efter Contes tre raka ligatitlar och två Supercoppa Italiana-titlar av ren grinta tog Max sedermera över segertåget taktiskt och metodiskt men efter fyra raka Scudetti, fyra raka Coppa Italia-titlar, två Supercoppa Italiana-titlar och två Champions League-finaler kände man att hans tid började ta slut då 2018 blev 2019. Allegris evigt ekande dai, dai, dai var inne på sista refrängen och även om det blev en femte raka Scudetti så blev uttåget från CL-kvartarna mot Ajax ett såpas stort nederlag, mycket tack vare storsatsningen med värvningen av Cristiano Ronaldo, att det var ett naturligt avsked från Allegri i sommar.

2010 tog Andrea Agnelli över presidentskapet i klubben och hans styre har varit glasklart från första stund: Man bygger en ny, modern och egen arena med nytt högkvarter, träningsanläggning, medicinsk avdelning osv. Man moderniserar sitt emblem för den internationella marknaden, gör en monstervärvning varje sommar, man dominerar inhemskt och man ska ta sig till toppen av Europa. Det finns egentligen inget slutmål i denna satsning förutom att man ska ta sig till och bibehålla en finansiell nivå bland topp 3-klubbarna i världen men ett delmål är den där Champions League som man inte tagit hem sedan 1996 trots fem finaler därefter. Det är egentligen dit man vill ta sig och man ville därmed sikta högt i tränarjakten.

Det talades länge om Pep Guardiola men den som ersatte Allegri under sommaren blev istället Maurizio Sarri, som Juventus ledning hela tiden har påstått var förstavalet från början. Precis som med Allegri blev 60-åringen bespottad av fansen, mycket tack vare hans förflutna i Napoli tillika hans ord och gester mot Juve under åren i Neapel. Under fjolsäsongen tog han sig an Chelsea och tog hem Europa League samt en tredjeplats i Premier League under debutsäsongen men det var nog framförallt hans arbete i just Napoli med ett begränsat material som imponerade på styret i Turin.

Efter värvningen av CR7 sommaren 2018 blev det Matthijs de Ligt från Ajax som blev sommaren 2019:års monstervärvning, man tog även hem Gigi Buffon och satte sedermera Andrea Barzagli i Sarris stab, två mycket viktiga hörnstenar. Samtidigt har det under hösten varit ett för stort steg att gå från Allegris fotboll till Sarriball med truppen som finns för hans förfogande. Det går givetvis inte att sia om Giorgio Chiellinis långtidsskada och att man blev tvungen att kasta in de Ligt men att byta bort Joao Cancelo mot Danilo, tvingas till att skola om Juan Cuadrado till högerback samt endast ha Alex Sandro som vänsterback, alternativt skicka över Mattia De Sciglio till fel kant duger inte i en storklubb som Juventus. Dessutom skickade man Leonardo Spinazzola till Roma och fick Luca Pellegrini i utbyte men han lånades ut till Cagliari.

Man fortsatte visserligen med fina bosman-värvningar i Aaron Ramsey och Adrien Rabiot men den förstnämnda är gjord av glas och den sistnämnda hade inte spelat på över ett halvår. Vi har ett mittfält där Miralem Pjanic blev spindeln i nätet och Rodrigo Bentancur fått blomma ut men för övrigt har Sarri förlitat sig på åldringarna i Sami Khedira och Blaise Matuidi, Emre Can har varit en besvikelse och mittfältet är långt ifrån komplett. Att man fryste ut Mario Mandzukic efter kontraktsförlängningen i våras, i dagarna bröt kontraktet och kroaten därefter tackade Marotta och Allegri men varken Agnelli, Paratici och Sarri, det säger ganska mycket. Att Sarri fortsatte spela Ronaldo trots dålig form och bänkade en fantastisk Paulo Dybala retade gallfeber på de flesta men då han bestämde sig för att spela dem samtidigt och tillsammans med Gonzalo Higuain förlät man honom ganska snabbt med den fina resultaten.

Jag om någon inser och förstår att man måste ha tålamod med att spelarna måste vänja sig vid Sarriball, det är långt ifrån automatiserat i dagsläget men man har lika många poäng som Inter i Serie A-toppen efter halva säsongen och man vann sin Champions League-grupp tidigt. Precis som med Allegri och säkerligen de flesta tränarna har jag blivit galen av vissa val han gjort i startelvor tillika byten under matcher men Sarri kan ha något fint på gång. Jag riktar snarare min kritik mot sportchef Fabio Paratici som under sin första sommar utan Beppe Marottas vingar knappt lyckades sälja av dökött och förutom att ha säkrat den åldrande försvarslinjen med ovan nämnda de Ligt samt Merih Demiral och Cristian Romero (fortfarande på lån i Genoa), så har jag mycket att önska av honom inför det stundande januarifönstret men kanske framförallt nästa sommar.

Fredrik Graneklev

Latest posts by Fredrik Graneklev (see all)

Lämna ett svar

Stäng meny