Årskrönika 2018

Årskrönika 2018

2018 har varit ett fantastiskt år på många sätt och vis, inte minst på den italienska fotbollsplanen. Jag summerar året, som brukligt är, ur min subjektiva synpunkt utifrån den italienska fotbollen.

Årets höjdpunkt

Jag måste för egen del faktiskt välja när Parma gick upp i Serie A igen. Jag minns dramatiken när Parma gjorde mål i slutminuterna och därmed var beroende av en annan match för att ta steget upp. Själv låg jag på ett hotellrum i Göteborg och såg på en halvkass stream. Parmas match slutade först men jag jublade inte, jag hängde kvar för att se hur det gick i den andra matchen. Då bröts sändningen. Tydligen fanns det ingen anledning att hänga kvar när Parmamatchen var slut. Letade febrilt efter övriga resultat men kunde inget hitta. Till slut kom bilden upp på Parmas twitter: ”Noi siamo in Serie A”.

Årets värsta

Ingen rolig kategori men jag känner tyvärr att jag måste lyfta den. Än tråkigare är att det finns en del att välja mellan. I Davide Astori förlorade världen en fotbollsspelare på toppen av sin karriär, Fiorentina förlorade sin ledare. Det har fortfarande inte sjunkit in att han för ett drygt halvår sedan stod på en fotbollsplan. Olyckan i Genua fick hela Italien att stanna upp och om något lamslår Italien, ja, då lamslår det också fotbollen.

Årets överraskning

Jag vill faktiskt lyfta Ivan Strinić här. Lite märkligt kanske men han nästlade sig, tillsammans med hela sitt kroatiska landslag, in i mitt hjärta under VM. Och visst förtjänar man att utses till årets överraskning när man går från en bra men lite anonym tillvaro i Sampdoria till VM-hjälte och Milanpjäs. Hjärtproblem stoppade dessvärre fortsatt spel efter VM, jag hoppas att vi kan få se Strinić i Milans tröja snart.

Årets värvning

Vilket dilemma… Jag vill verkligen inte vara den som gör det här men jag tar på mig det nu och väljer Krzysztof Piątek. Ja, han är nog överskattad och han behöver nog mer tid innan vi kan deklamera vilken succé denna polack är. Men gör man så många mål som har gjort under hösten, och det för en klubb som Genoa – Ja, då är det åtminstone en lyckad värvning här och nu för såväl klubb som spelare.

Årets flopp

Ska jag vara elak och välja Ronaldo? Nej, inte den här gången faktiskt. Han har ju trots allt börjat leverera världsklassfotboll igen efter en seg start. Det är en tuff kategori men man lutar ju helt klart åt flera av storklubbarna. Milan är som de är, Roma vet vi inte riktigt var de är. Känns hårt att utse någon av dem till floppar men det är ändå någonstans där vi landar.

Årets tränare

Äntligen en självklar kategori! (Tycker jag i alla fall) Roberto di Zerbi gör succé med Sassuolo och så är det med den saken. Om de håller säsongen ut eller ej, det är det ingen som vet men årets succéman på tränarbänken är han utan tvekan.

Årets svensk

Albin Ekdal får kanske inte det erkännande han förtjänar, en bärande spelare i Sampdoria som alltid gör ett fantastiskt jobb. Även så i landslaget. Robin Olsen har slagit sig in i Roma med självklarhet. Men om Parmaskribent på Calcio Amore vill jag ändå busa till det lite och slänga hit Riccardo Gagliolo som vinnare. Landslaget verkar han inte så populär i men det är han i Parma. Har kommit in i Serie A med självklarhet och var tidigt på säsongen namnet på mångas läppar. Ingen svensk Serie A-spelare har väl, bortsett från nämnde Olsen då, fått så mycket publicitet såväl i Italien som i Sverige som den här killen med mor från Njurunda.

Årets avsked

Buffon, min vän. Nej, slutade gjorde han inte i den bemärkelsen och skönt är väl det efter år av profildränering i Italien. Men han tog avsked av den italienska ligafotbollen, med största sannolikhet för evigt. Många spelare jämför sig med viner som blir finare med åren, i Buffons fall är det faktiskt befogat.

Profetian 2019

I korta drag: Juve vinner ligan, Ronaldo blir skyttekung, Roma reser sig efter en bra värvning, Sassuolo klappar inte direkt ihop men slutar någonstans i mitten. Mitt Parma… ja… det blir väl en placering i mittenskiktet där också.

Lämna ett svar

Stäng meny