Arrivederci Allegri

Arrivederci Allegri

Med största möjliga respekt säger vi nu till sist adjö till Massimiliano Allegri som efter fem säsonger med enorm framgång lämnar Juventus efter de kommande två matcherna som kvarstår av säsongen. De flesta var ytterst tveksamma till Max då han tog över efter Antonio Conte 2014, jag kan med största ärlighet lägga till mig själv till dåtidens skara av belackare men han motbevisade nog de flesta. Fem år med lika många Scudetti, fyra dubblar med fyra Coppa Italia-titlar och två Supercoppa Italiana-titlar på detta. Vi nådde tyvärr inte ända fram i Champions League under hans era men med elva titlar på fem år och två CL-finaler så borde Allegri få vår yttersta respekt för vad han har gjort då han går in i Bianconeris historieböcker.

Samtidigt har allt det goda ett slut och de flesta var nog rörande överens om att Allegris tid i Turin var över och att det behövs in lite nytt tänk i klubben. De tre första säsongerna i Juve tyckte jag var otroligt spännande under Livorno-sonen: Hans magnifika förmåga att utveckla spelare, att forma om spelare och att förändra matchbilden var fruktansvärt imponerande. Under de två senaste säsongerna har han i min mening börjat tappa en hel del av det som tidigare imponerade. Man ska absolut inte slänga bort fem raka ligatitlar på lika många år under hans ledning men med tanke på truppen och konkurrensen i ligan kan en hel del andra tränare ha gjort samma sak och spelmässigt har man inte alls imponerat på samma sätt. Han har inte alls haft samma fingertoppskänsla i Europa och han har gått från otroligt fantasirik och underhållande spel till ett grått och traggligt bollande utan finess.

Att han skulle bli en Sir Alex Ferguson för Juventus hade inte fungerat då dagens fotboll är mycket mer resultatfixerad under kortare tid. Ledningen har inte tålamod nog att stå utan en CL-buckla längre och man har inte längre en gemensam syn på varken truppen eller spelet. Klubben är i behov av en stor förändring och då man idag annonserade att man kommit överens med Allegri att gå skilda vägar så pustade jag ut. Att han inte fått spelare som Paulo Dybala och Douglas Costa att blomstra har gjort mig frustrerad, samtidigt som det återstår att se om duon blir kvar trots Allegris avsked.

De kommande veckorna kommer bli ytterst intressanta med tanke på att jag tror att Andrea Agnelli, Pavel Nedved och Fabio Paratici vill sätta tränaren så tidigt så möjligt för att revolutionera truppen i tid för den nya säsongen, möjligtvis mycket efter den nya tränarens önskemål. Det talas fortsatt om återkomster för både Antonio Conte och Didier Deschamps, ett överraskande och ej välkommet namn som José Mourinho, en under förra säsongen rival i Maurizio Sarri men kanske framförallt om Pep Guardiola och Mauricio Pochettino samt Simone Inzaghi. Mest kittlande i min mening är Pochettino som med släkt tillbaka i tiden härstammar från just Piemonte där Turin ligger och kan komma “hem” för att utföra underverk.

Samtidigt blir jag lite fascinerad av tanken med Inzaghi och går tillbaka till ord från Kristian Borell. Calcio-runkaren har tidigare uttryckt att Juventus historiskt inte plockar in säkra kort, utan tränare som är på uppgång men som inte garanterar någon säkerhet eller riktigt har bevisat något redan. Varken Giovanni Trapattoni, Marcello Lippi eller Antonio Conte var särskilt säkra kort då de kom till Juve och denna trio nådde ganska stor framgång under sin respektive tid i klubben. Själv har jag även fått upp ögonen för Sassuolos Roberto De Zerbi, som säkerligen många andra. Det kommer minst sagt bli intressant de kommande veckorna och jag hoppas att Agnelli och gänget väljer med stort förnuft.

Fredrik Graneklev

Latest posts by Fredrik Graneklev (see all)

Lämna ett svar

Stäng meny