Året var 2000

Året var 2000

Året var 2000

Uppehåll i Serie A men tankarna på den italienska fotbollen vilar inte. 

För min del har jag backat bandet till november 2000. Då befann jag mig i Rom under två veckor. Kombinerade semester och fotboll såväl som åskådare som skribent. På den tiden ingick jag i den fasta ensemblen i det numera insomnade magasinet Svensk Fotboll.

Under dessa två veckor hängde jag en del på Lazios träningsanläggning Formello. Svennis hade precis tackat ja till att bli Englands nye förbundskapten men skulle ändå vara kvar i Lazio säsongen ut. Vi vet alla hur det gick med den ambitionen. Samtalen med Svennis var många och intressanta, och det jag minns allra mest är att han var aningen tveksam till om Lazio skulle kunna försvara guldet. På min fråga vad det var som gjorde honom osäker kom svaret snabbt; ”Capello skulle aldrig tåla att Lazio vann igen, dessutom känns Roma starkare än på länge”. Svennis fick som bekant rätt. 

En av dagarna tog jag tåget österut till Bari för en eftermiddag med Daniel Andersson och Yksel Osmanovski. Båda två helt ordinarie i ett lag där en ung och egensinnig Cassano ofta bildade forwardspar med Yksel. Vi hade ett bra samtal som också resulterade i ett stort reportage i Svensk Fotboll.

Fyra matcher blev det: Lazio – Milan, Napoli – Atalanta, Roma – Hamburg och Roma – Fiorentina. Matcherna som sådana hade ganska lågt underhållningsvärde men de är ändå fyllda med starka minnen. 

Lazios startelva med bland annat Peruzzi, Nesta, Mihajlovic, Simeone, Nedved och Crespo skojar man inte bort. Likaså det faktum att Maldini än en gång imponerade som bara han kunde. En galet skicklig yrkesman rakt igenom.

Napoli – Atalanta var blekt. På den tiden levde Napoli i skuggan av åren med Maradona och det var sorgligt att se hur man tog sig an matchen. Våren 2001 ramlade man också ner i Serie B. Mest minnesvärt från den mållösa matchen är dessvärre det rånförsök jag utsattes för när jag skulle köpa biljett. Allt löste sig tack vare att det dök upp en karabinjär i exakt rätt läge, men jag var rejält skakad när jag klev in på San Paolos slitna läktare.

Romas vinst mot Hamburg i den tredje omgången av UEFA-cupen var inte heller något att skriva några längre textsjok om. Capello valde att vila ett par av de ordinarie spelarna eftersom det väntade ett stormöte på Olimpico mot Fiorentina tre dagar senare.

Det bästa till sist, precis som sig bör.

Söndag den 26 november i Rom var en grå och våtvarm dag. Staden vaknade sakta men säkert och jag använde dagen till att promenera, fotografera, äta lunch i Trastevere, fastna vid Pantheon med ett glas vin och min anteckningsbok. Vid flera tillfällen den dagen kom förstås tankarna in på den match som väntade samma kväll. Matchen när Batistuta skulle ställas mot sina gamla kamrater i Fiorentina; Toldo, Rui Costa, Chiesa, Di Livio med flera. För att inte tala om de fans som tagit sig från Florens till huvudstaden. Hur skulle han ställa sig till allt detta? Fanns det risk för en blek insats med tanke på förutsättningarna? Frågorna var många och jag såg fram emot de svar som väntade.

Till vänster om mig på Tribuna Monte Mario befann sig ett stort antal tillresta Fiorentinasupportrar och jag minns än idag vilken gåshud jag fick när Batistuta innan avsparken joggade bort till dem för en lång tackapplåd. Det bifall han fick var vackert och värdigt och min starkaste känsla var att fotboll förbrödrar. 

Matchen som sådan levde inte upp till de stora förväntningar jag hade, främst beroende på att Fiorentina stängde ner Cafu och Candela på respektive kant. Batistuta smög mest omkring i ett sorts limbo och det var tydligt att han var påverkad av situationen. Minuterna gick och det mesta tydde på en mållös match. Då, i matchminut 83, slog Batistuta till precis som stora målskyttar gör. Ni vet de där spelarna som varje klubb behöver, de där som om de vore kockar skulle kunna skapa en välsmakande trerättersmiddag av sten, gräs, miniräknare, skosnören och potatismjöl. Ovärderliga, mytomspunna och livgivare i samma person.

När Olimpico mer eller mindre exploderade i eufori över målet visade Batistuta stor respekt genom att avstå att fira. Det kändes nästan som att han var lite generad och att ursäkten låg nära till hands. https://www.youtube.com/watch?v=yptEUrgqYN0

Roma höll ut och befäste sin serieledning och när jag vandrade hemåt i natten gick mina tankar till hur Batistuta kände sig. Var han glad? Var han lättad? Hur skulle han bli mottagen när det var dags att återvända till Florens som Romaspelare? Frågorna blev förstås obesvarade men det var av mindre betydelse, allt handlade om att sortera och försöka förstå vad jag hade varit med om.   

Det har gått drygt 18 år sedan den här kvällen och jag kan utan större åthävor plocka fram alla minnen. Den bor för evigt i mig och ligger därmed också fast förankrad i min bevisbank över hur stor och viktig fotbollen är.  

  

Lämna ett svar

Stäng meny