Amor är med mig igen. – Zvonko Katic

Amor är med mig igen. – Zvonko Katic

Som supporter av Milan skall man inte gnälla för mycket. Under dessa exakt 30 år jag följt Magico Milan så har de levererat otroligt mycket glädje och ofantligt många oförglömliga stunder.

Vissa finns i hyllan hemma på DVD. Vissa kortare går jag tillbaka nästan regelbundet och ser om på YouTube. Några kan inte sparas digitalt, de finns endast som härliga kittlingar i minne och hjärta.

Man kan egentligen inte klaga särskilt mycket som supporter av Milan. Det finns ”stackare” som följer klubbar vilka under deras livstid aldrig kommer nå högsta divisionen, än mindre vinna den inhemska mästartiteln eller få spela ute i Europa.

Men fotboll och passionen för klubben är en underlig företeelse. Den innefattar så mycket lidande, så mycket självspäkning. Trots att man som Milanista egentligen kan luta sig mot mycket magiskt, är det alltid ögonblicket som gäller där varje ny säsong medför ny nervositet. Där varje ny match orsakar vågor av både förväntan, men mer än så är det oro. Där man mitt under match kan komma på sig själv:

”här leder vi med 2-0 när det är tio minuter kvar, ändå känner jag mer ångest än glädje. Egentligen borde jag tillåta mig att vara euforisk, men nog skall den där miniatyrdjävulen dyka upp på axeln och påpeka hur det bara behövs ett mål för motståndarna så kanske det här går åt h-e trots allt”

Det är underligt, hur alla vi som följer en klubb näst intill dagligen – oavsett vilken klubb det är – hur vi fokuserar mycket mer på negativt än positivt.

Så har det också varit under de här senaste säsongerna med Milan och de börjar bli många i rad nu. För många. Visst har där funnits glädjeämnen, några enstaka minnesvärda ögonblick och en del som gett ett leende. Men på det stora hela har det varit misär. En djup svacka. Ett slukhål i mitt hjärta. Kärleken har alltid funnits. Man överger inte sitt livs största. Men det har saknats något och det har varit plågsamt.

Det har varit som att se sin käresta tas in till sjukhus på grund av något oroväckande akut symptom. Sittandes där i väntrummet ser man läkare och sjuksköterskor springa skytteltrafik för att ta hand om ens käresta. Själv vet man inte vart man skall ta vägen av ängslan.

Men nu är lugnet till ganska stor del tillbaka. Och nu är glädjen väldigt mycket tillbaka. Nu är Amor i mitt hus igen. Som att bli förälskad på nytt i klubben man så många år dyrkat. Inte för att de spelar särskilt bra. Inte för att det ligger någon ny titel och hägrar.

Allt tack vare Cutrone.

Jag har inte haft någon spelare på väldigt länge som kan sägas väcka mer än intresse eller beundran. Ingen som verkligen fått mig att le med hela hjärtat och sukta efter att få se honom spela match direkt efter avblåsning av pågående. Men i Patrick Cutrone har det återvänt. Med besked. I Cutrone ser jag framtiden för Milan, vilket bara styrks då han kommer från de egna leden och inledde i Milans juniorlag. I Cutrone ser jag någon som brinner för klubben och inte bara är någon legoknekt. PÅ Cutrone ser jag en enorm glädje varje gång han får starta en match, varje gång han blir inbytt, varje gång han gör ett mål. Och jag ser hur han lider när Milan förlorat en match.

Det är nästan så att jag struntar i var Milan hamnar detta år tabellmässigt, bara vi behåller Cutrone och han inte sitter på bänken. Han har gett mig så mycket fantastiskt den här säsongen. Inte bara på planen.

Follow Me

Zvonko Katic

Krönikör at Calcio Amore
https://twitter.com/zvonkokatic
Zvonko Katic
Follow Me

Latest posts by Zvonko Katic (see all)

Zvonko Katic

https://twitter.com/zvonkokatic

Lämna ett svar

Stäng meny